Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Sången om de sista sovjetmänniskorna

/
  • Svetlana Aleksijevitj har inventerar det Sovjet som var,  och det Ryssland det blev. Hon låter mängder av mäniskor komma till tals. Vad hände med drömmarna om idealsamhället? Boken tog henne 20 år att skriva.

I Svetlana Aleksijevitjs bok ”Tiden second hand” finns en intervju med Vasilij Petrovitj som varit medlem i kommunistpartiet sedan 1922. Nu är han 87 år gammal och livrädd för att han inte ska vara kommunist när han dör.

Ömsom gråtande, ömsom klagande berättar han om det sibiriska fångläger han har suttit i, hur nära och kära dött som flugor runt honom och hur högt uppsatta partikamrater slagit sönder hans familj. Ändå är det enda han vill att få dö som han levat. Han gnuggar sig över näsroten:

”Jag vill dö som kommunist. Det är min sista önskan”.

Detta är en av de sorgligaste, men också en av de mest talande berättelserna jag har läst.

Undertiteln på Aleksijevitjs bok är ”Slutet för den röda människan” och ingenstans i boken illustreras det tydligare än här. När Sovjet kollapsade lämnades sovjetmänniskan vind för våg. Det som i början av 1900-talet hade varit ett storslaget projekt – en dröm om absolut jämlikhet – hade nu slutligen fallerat. Den sista kolchosen stängts. I Kreml hade ett antal intellektuella genomfört en kupp (perestrojkan) och på gatorna gick människor omkring inneslutna i en drömsk demokrati.

Nu började supermarkets slå upp. Där gick de sista sovjetmänniskorna omkring och tittade på rader och åter rader av saker de inte kunde köpa. De rörde sig i det nya samhället som singlande eldflagor i höstmörkret.

De storslagna drömmar man hade haft, om en mänskligare socialism, hade omvandlats till en dröm om kapitalism och rikedom. Man hade önskat välstånd men fått hundra varianter av samma tandkräm.

”Tiden second hand” är minst sagt en märklig bok. Om den ska liknas vid något skulle man kunna jämföra den med ett kaotiskt körverk. Här kommer hundratals människor till tals på de närmare 700 sidorna. Röster glider in och ut ur varandra, flätar samman ett budskap. Det gamla Sovjet var dåligt. Det nya är också dåligt.

Aleksijevitj låter människor tala rakt ut. Här finns inga frågor, inga reflektioner. Bara långa kapitel om sorg och umbäranden. Det låter kanske tråkigt men det är djupt fascinerande. Jag kommer att tänka på Sara Lidmans ”Gruva”, Folke Isakssons ”Nere på verkstadsgolvet” och Göran Palms ”Ett år på LM”. Böcker där författaren låter vanliga människor berätta om sitt arbete och sina drömmar. Tala till punkt och bli lyssnade på.

Gång på gång påminns jag om hur ovanligt det är att någon intresserar sig för vad vanliga människor fantiserar om. Aleksijevitj har dock ägnat hela sitt liv åt att göra detta.

”Tiden second hand” tog henne tjugo år att skriva och det är bara en av de tjocka böcker där hon använder samma intervjuteknik. För något år sedan kom ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” på svenska – om bortglömda bortglömda piloter och stridsvagnsförare i Röda armén – och den beskrevs som ett mästerverk av en unison kritikerkår.

Frågan är dock om inte ”Tiden second hand” är hennes viktigaste bok.

För det som Aleksijevitj beskriver så skickligt i ”Tiden second hand” är den enorma naivitet som rådde när Sovjet föll. Hur sextiotalsradikalerna närde en naiv dröm att om bara kommunismen föll så skulle ryska folket rusa ut och lära sig vad frihet var.

Men det ryska folket var trött på storslagna drömmar. Istället rusade man ut och lärde sig leva. Lärde sig det mänskliga. Man ville äta på lyxrestauranger och bära modekläder. Se palmer och tjäna pengar.

Under tiden styckades Sovjet upp och den största förmögenhetsomflyttningen i mänsklighetens historia ägde rum. Från det offentliga till det privata. Nu blev vissa ofantligt rika, medan det stora folkflertalet förblev fattigt. Resan till sandstranden avbokades.

Och det är någonstans här som Petrovitj kärlek till kommunistpartiet blir begriplig. För Rysslands 1900-tals historia är en historia om sönderslagna drömmar. Om en frihetslängtan som ständigt drivits in mot klipporna och kraschat. Efter den ryska revolutionen såväl som Sovjets fall. För vad finns det annat än drömstoff att hålla fast vid för någon som bara upplevt umbäranden? Vad finns det annat än en idealbild av tillvaron när verkligheten gång på gång bedrar?

På så sätt illustrerar Aleksijevitjs bok den brittiska historikerns Eric Hobsbawms tes om att den värld som rasade samman på 1980-talet varit fullkomligt präglad av den ryska revolutionen. Och att den röda människan, som nu långsamt dör ut i det nya Ryssland, fortfarande strövar omkring i vrakresterna efter den arbetarstat som aldrig var.

Rasmus Landström

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons