Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sanning och konsekvens

/

Det minsta man kan begära är konsekvens, eller hur? Om vi inte kan kräva ärlighet av våra medmänniskor nu för tiden, så kräver vi åtminstone att de beter sig konsekvent.

Annons

Påstår en direktör att det är fel med fallskärmsavtal så ska hen ta oss tusan inte ha en egen fallskärm.

Och en person som ger expertråd om barnuppfostran får inte avslöjas med svångremmen i hand, hen får inte själv vara en dålig förälder. Aj aj.

Så fungerar det. Därför vet man bombsäkert att sensationsautomatiken ska klicka i gång när ”supermamman” Anna Wahlgrens dotter Felicia skriver en bok om sin uppväxt.

Ett klassiskt avslöjande, i höjd med Jan Myrdals ”Barndom” där han anklagade sina socialt engagerade och berömda föräldrar för att strunta i sin egen son.

Anna Wahlgren är kvinnan bakom ”Barnaboken” på 70-talet. Den säljs tydligen fortfarande som något slags föräldrabibel. Jag minns henne som dagismotståndare, alltså förhatlig, och skrattretande symbol för ett konservativt hemmafruideal. Lika perfekt som Jan Guillou att ha i panelen i polariserade tv-debatter.

Men att hon var en god mor tvivlade vi väl inte på.

Nu säger dottern Felicia, med författarnamnet Feldt, att Anna Wahlgren utdelade fysiska och psykiska bestraffningar. Felicia vittnar om när hon blev hotad med kniv, fick en örfil så att hon började blöda, och behandlades som utstött om hon uppfört sig illa.

Hemmet styrs med terror av en småalkad, karismatisk festdrottning som låter sitt eget kärleksliv driva den stora barnaskaran från stad till stad med ständigt nya ”pappor”. Unga Felicia skräms av hennes oberäknelighet.

Scener från barndom och tonår varvas med det vuxna jagets kamp mot depression.

Felicia beskriver sig själv som en människa som frusit totalt till is och först nu, 44 år gammal, lyckats tina upp. Berättelsen avslutas med att hon iscensätter sin mammas förtida begravning.

Det är att gå långt.

Men ett nödvändigt statement, enligt Felicia Feldt. En besvärjelse. Alla försoningsförsök genom åren har gått åt helsicke.

Det hon vill ha sagt: att det inte är nödvändigt att försonas för att bli hel igen. Nog ältat. Skit på rej, morsan.

Vad bryr saken oss? Hade det inte räckt med att skriva av sig för byrålådan för att må bättre? Tanken dyker upp.

Men, motfråga: varför skulle hon inte få ge ut den?

”Felicia försvann” finns och frågan är dess värde, inte Anna Wahlgrens värde. Även om uppgifterna i boken förändrar synen på expertmamman.

Annan litteratur som hänger ut offentliga personers privatliv saknas sannerligen inte. Felicia Feldts eget argument är att modern gjort samma sak, i sin självbiografi och när hon koketterade med sina småbarn i kändisartiklar.

Det rimliga i det resonemanget är förstås diskutabelt. Å andra sidan är det rimligt att det ges en motbild till en helgongloria.

Jag tänker också att hämnden är en viktig ingrediens i bokens drama, är en av bölderna i det inflammerade såret. Den utgör en underliggande kraft i Felicia Feldts text.

Hög snaskfaktor ja. Men en generellt intressant debatt kan absolut föras utifrån ”Felicia försvann”; allt är inte alltid vad det synes vara, i de finaste familjer.

Angreppet har hittills bemötts med tystnad från de många övriga syskonen. Anna Wahlgren själv säger sig vara för gammal för att gå i svaromål. Förutom att hon säger att byken borde tvättats inom familjen.

Vilket råkar vara betecknande för den sorts grupp som Felicia Feldt skildrar. Wahlgren bekräftar omedvetet bilden av familjen som en sekt, där man antingen är innanför eller utanför, där tillhörigheten är allt, där en auktoritet (mamma) är gud, där man har sina egna regler, sin egen ideologi. ”Flocken” kallar Wahlgren sina familjemedlemmar, helt öppet.

Oavsett hur man ser på Felicia Feldts version så gestaltar hon en upplevelse av utanförskap och traumat i att ifrågasätta en påtvingad grupptillhörighet. Hon gör det starkt, betvingande, gripande. Det är odiskutabelt hennes sanning.

Annons
Annons
Annons