Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Språket spritter spralligt

/

Annons

Jag läser Helena Olssons debutsamling ”Ekorrar Monolit You!” och det spritter till i kroppen av sprallet och språket. Som i dikten The squirrel sång:”…mera nötter/ Oh marmot/ mitt bo av mums mums/ you/ Jag är så ekorre/ Ge mig mera nötter…”

Jag får en aning om en lätthet, en yster vilja till lycka. Men så kommer det av sig. Trots att, eller kanske just därför att, språket fortsätter som om inget hänt.

Vad är det då som sker eller inte sker?

Här finns en lek med ord- och bildsammanställningar i ett oavbrutet strömmande, de avbrutna meningarna till trots – både vad gäller semantik och syntax. Och tecken byts mot tecken:

Du och jag, djur, blommor och glassar, allt skuttar lika. Jag kommer plötsligt att tänka på Erich Fromms formulering ”frihet från” istället för en frihet till något. Som om diktarjaget, tvärtemot vad som utsägs, var på flykt.

Problematiserar dikten ett sådant förhållningssätt? Är det en civilisationskritisk dikt? Nej, jag tror inte det och finner heller inte någon nivå i dikten, där jag skulle kunna samtala med texten/författaren om att detta vore en möjlig läsning. Frånvaron av relief, eller skuggsida, lämnas utan kommentar i den här samlingen, vars mest kommunicerande röst är den starka språkglädjens.

Annons
Annons