Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Sverker Sörlin skriver lysande om antropocen

Begreppet antropocen har fått ett enormt genomslag under 2000-talet. Det betecknar en ny geologisk epok där människan lämnar outplånliga spår på planeten. I en nyutkommen bok menar miljöhistorikern Sverker Sörlin att antropocen utgör en enorm utmaning – men också en möjlighet att skapa en sundare självförståelse.

År 2000 satt Nobelpristagaren i kemi Paul Crutzen på en konferens i Mexiko och kände sig irriterad. Anledningen var det lilla ordet ”holocen”, beteckningen på vår nuvarande geologiska epok. Problemet, ansåg han, var att det hade blivit för vittomfattande – i ena stunden refererade det till tiden för uppfinnandet av plogen, i nästa till tiden för kärnvapensprängningar. Till slut fick Crutzen nog. Han slog näven i bordet och reste sig: ”Stop using the word holocene!... vi är inte längre i holocen. Vi är i … eh... eh... eh... the anthropocene!”

Idéhistorikern Sverker Sörlin.

Anekdoten är numera legendarisk och jag läser den i Sverker Sörlins nyutkomna bok ”Antropocen. En essä om människans tidsålder”.

Crutzen, skriver Sörlin, var förmodligen inte säker på vad han menade med antropocen i stunden, därför satte han sig ner och preciserade det i en artikel i Ambio. Antropocen är den geologiska epok som inleds med den industriella revolutionen, då människan börjar sätta outplånliga spår på planeten. För att förstå denna epok, skrev Crutzen, krävs en ny, holistisk syn på naturen.

Därefter spreds ordet som en löpeld. I dag förekommer det på naturhistoriska museer och i skolböcker över hela världen. Inom forskningen har antropocen givit upphov till en helt ny disciplin kallad Earth System Science och överallt anordnas konferenser om begreppet. Vi står med andra ord inför en vetenskaplig revolution.

För den som vill förstå implikationerna av detta kan jag varmt rekommendera Sörlins bok. Sörlin är en internationellt erkänd miljöhistoriker som tidigare skrivit idéhistoriska verk om allt från skidåkning till Charles Darwin. I ”Antropocen” försöker han nedteckna det holistiska tänkandets historia. Alltså, ett tänkande där människan som politisk och kulturell varelse är sammanvävd med naturen och atmosfären.

Går planeten under av miljöförstöring i människans tidsålder, antropocen?

Ibland tror vissa att vår generation är den första att oroa sig för miljöförstöringen. Men så är det givetvis inte. Redan Marx på sin tid förskräcktes av den kolrök som bomullsfabrikerna spydde ut i städer som London och Paris. Geologen Buffon var en annan tidig miljökämpe som ansåg att människan hade ett moraliskt ansvar mot jorden. Med en stor precision visar Sörlin hur industrialiseringen födde ett nytt sätt att tänka – i opposition till samtidens teknikvurmande – där människan och naturen hängde samman.

En sådan nytänkare var den berömda 1800-tals gröna vågaren Henry David Thoreau, som betraktade ett asplöv och antecknade ”jag är natur som stirrar in i natur”. Poängen i hans skrifter var att människan inte bara hade ett ansvar för samhället utan för hela sin livsvärld – eftersom hon bara var självmedveten natur.

Sörlin fortsätter sedan via den sovjetiska mineralogen Vladimir Vernadskij som upptäckte ”biosfären” på 1920-talet till ”posthumanister” som Donna Harraway på 80-talet. På så sätt visar han att det holistiska tänkandet har en lång historia som samtidens miljöaktivister kan hämta energi ur.

Det är en lysande bok som Sörlin har skrivit, både konkret och poetisk på samma gång. I korta koncisa avsnitt visar han hur ett holistiskt synsätt fått oss att träda ut ur vår artegoism och se vår omgivning i ett nytt ljus.

Samtidigt blundar han inte för att antropocen är ett ifrågasatt begrepp, framförallt för att det saknar ett maktperspektiv. För ska verkligen ”människan” ställas ansvarig för miljöförändringarna när det bara är en liten grupp rika människor som stått för den övervägande delen av utsläppen? Sedan 1751, till exempel, har 90 företag stått för två tredjedelar (!) av utsläppen av växthusgaserna. Begreppet ”klimatsmart” – som vi gärna klistrar på rika innerstadsbor som dricker latte i nedbrytbara pappmuggar – passar egentligen bättre på världens alla fattiga människor.

Skulle jag komma med en liten invändning mot boken så är det att Sörlin inte fördjupar detta maktperspektiv.

Han tar nämligen inte upp ”Capitaloscene” – ett begrepp som ekomarxister myntat på senare år. Ekomarxisterna har påpekat att problemet med antropocen inte bara är dess blindhet för ojämlikheten, utan även för hur kapitalackumulationen fungerar. 2015 kom Andreas Malm med den epokgörande avhandlingen ”Fossil Capital” där han försökte visa att övergången från vattenkraft till kolkraft under 1800-talets början inte berodde på effektivitetsskäl – som det ofta sägs – utan att ångmaskinen var lättare att disciplinera arbetarna med.

Miljöförstöringen är med andra ord inflätad i kapitalismens själva DNA, vilket Sörlin inte skriver något om i sin bok. Det är synd. För om antropocen innebär en ny förståelse av människan, naturen och i förlängningen samhället så kan capitaloscene fördjupa bilden av vårt ekonomiska system.

Fakta: Ny bok av Sverker Sörlin, "Antropocen – en essä om människans tidsålder" (Weyler förlag)

Sverker Sörlin talade vid den globala manifestationen March for Science Stockholm 22 april i år.

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons