Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svinsäkert

/

Den döende dandyn går igen, igen. Författarna Liza Marklund och Klas Östergren har nyligen refererat till Nils Dardels berömda målning i sina böcker. Mari Jungstedt gjorde det i en deckare 1997. Magnus Uggla gjorde det med ett musikalbum 1986. En film om Nils Dardels liv från 1989 hette givetvis ”Den döende dandyn”.

Annons

Och så finns plötsligt en döende dandy på omslaget till Åsa Grennvalls nya serieroman också.

Den här gången uppträder han i form av ett avbildat skräckbroderi. Där dandyn inte ser särskilt död ut och kvinnorna runt omkring verkar förfärande kraftlösa. Åsa Grennvall har för övrigt själv gjort det textila originalet.

Hennes roman heter ”Svinet”. Det är en beteckning som passar väl in på huvudpersonen Dan. Han tvivlar aldrig på sin egen förträfflighet, han parasiterar på andra och misshandlar sina flickvänner.

Men kvinnorna i Dans närhet framställs också som ganska grisiga. De är självupptagna, passiva, tycker synd om sig själva och har friplats på psyket.

Författaren/tecknaren driver sorglustigt med att offer blivit en trivselroll.

Den döende dandyn-bilden är inte det enda intressanta med omslaget till ”Svinet”. Boken kommer ut inbunden. Hårda pärmar. Ännu ett tecken på serieromanens höjda status.

Även om just Grennvall gett ut i inbundet format tidigare. Hon debuterade redan 1999 med självbiografiska seriealbumet ”Det känns som hundra år”. Då var de kvinnliga svenska serietecknarna få, i dag är de många.

”Det har blivit en explosion. I andra yrken brukar statusen sänkas när kvinnorna blir fler, men här har det blivit precis tvärtom”, säger Åsa Grennvall i en intervju med nyhetsbyrån TT Spektra.

Nu skulle det också kännas väldigt fel att kalla ”Svinet” seriealbum. Den är ett makabert vardagsrealistiskt kammarspel med mycket beska. Rappt och säkert iscensatt. Och så visas att döende dandysar har fiffigare användningsområden än som thrillerrekvisita.

Annons
Annons
Annons