Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Underbar? Faktiskt!

/
  • Hon Skriver staden. Författaren Karin Stensdotter är också arkitekt och bygger en berättelse om platsens betydelse för människan i ”En underbar roman” där svenskan Gertrud inte kan skiljas från sin utsikt mot Eiffeltornet.

Under asfalten är Paris en ost. Undergrävd av grottor, tunnlar, kloaker, katakomber. Ovan ytan har den borttagna stenen blivit till nya hus och rum. Staden ligger på sin egen spegelbild, tänker Gertrud i ”En underbar roman”.

Jag ser det genast framför mig, som en ålderdomlig illustration i genomskärning!

”En underbar roman” handlar om platsens betydelse för människan. Därför använder den också tydliga bilder. Det som hänt huvudpersonens Gertrud läggs ut som i en serie fotografier av olika miljöer. Hon har själv varit fotograf en gång. Nu är hon en vithårig dam i en våning med utsikt mot Eiffeltornet. Vi betraktar platserna – och hennes liv.

Gertrud förälskade sig i en fransman och lämnade Sverige. De uppfostrade hans små söner. Så småningom blev hon ensam kvar med den blekta manchestersitsen på Marc-Antoines tomma arbetsstol och pendylen i salongen.

Varför flyttar du inte hem igen? Frågan ställs av nioåriga Harry – hennes brors barnbarn på besök. Gertrud inser att det är minnena som får henne att stanna, ”minnena behöver staden och stenen och orden och dofterna för att inte blekna”. Om hon reste tillbaka till Stockholm skulle Marc-Antoine och styvsönerna bli overkliga – som om de aldrig funnits.

Harry kommer för att bo tillsammans med Gertrud en vecka om våren. Visst åker de till Disneyland, fastän Harry (döpt efter Potter) tycker det är lika coolt att fotografera duvor på kyrkogården. Mötet med pojken fungerar som ett framkallningsbad för Gertrud. Hon erinrar sig stunderna som bestämde hennes livsval. Hon nickar till, drömmer sig bort och återupplever.

Men Gertrud inhandlar också resolut en modern digitalkamera, likadan som Harrys. Hon har fått en vän. Även återstoden av livet är kanske värd att dokumentera. Det är inte försent att skaffa nya minnen.

Svenska författaren Karin Stensdotter bor själv i Paris, och arbetar dessutom som arkitekt . Jag imponerades av hennes debut, generationsromanen ”Arnes kiosk” 2004. Men den nya boken, hennes tredje, är annorlunda och kommer ut på ett mindre förlag. Bara titeln, så uppkäftig! Man får föreställa sig att det syftar på Gertruds liv – som en underbar berättelse – helt enkelt.

Särskilt som ”En underbar roman” till omfånget mer liknar en långnovell, ett koncentrat där författaren Stensdotter gestaltar arkitekten Stensdotters idéer genom ett enskilt människoöde.

Gertrud har inte slutat laga riktig mat trots att hon vanligtvis bara dukar åt en. Hon steker kalvlever och snöbollschampinjon i smör. Hon lagar imponerande suffléer. Var sak har sin tid, säger Gertrud lugnt när en mäktigt fluffig drömpastej pöser ihop under gaffeln.

Det är ytterligare en av bokens klara bilder som kan tydas symboliskt om man vill: vi behöver näring av både minnen och framtidshopp.

En underbar dam, denna Gertrud. Jag är mycket nöjd med att ha fått träffa henne. I hennes Paris, ”den här staden som en kalkavlagring i hennes hjärtas kammare”.

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons