Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Uppfuckat

/
  • Slarvig. Det gick för fort med uppföljaren för succéförfattaren Jens  Lapidus. Snabba cash kanske?

Annons

Advokaten Jens Lapidus är ett fenomen, helt klart. Som extraknäckande författare med försäljningssuccén ”Snabba cash” (kom för ett par år sen) bakom sig och nu aktuell igen med ”Aldrig fucka upp” har han fått kritikerkåren att fascineras och dessutom fått en ny genre som sin egen – Stockholm noir står det med suddiga bokstäver på omslaget till nya boken.

Precis som i debuten utspelar sig ”Aldrig fucka upp” i Stockholms undre värld, och precis som i debuten står tre män i fokus. Det är Mahmud, nyss utsläppt från kåken och med skulder att betala igen och svåra lojalitetskonflikter, det är Thomas som är en våldsam och inte helt igenom hederlig patrullerande polis och det är Niklas som jobbat som legosoldat i Irak och nu tar sig an smutsen i det svenska samhället på ungefär samma vis som han handskades med irakierna (tänk filmen ”Taxi driver”). Maskulina män, ingen av dem vidare sympatisk i en ingalunda vacker värld.

Det är sunkiga pizzerior, dygnet runt-öppna gym, juggemaffia, och en liten bit av Stureplan, om än inte i fokus så som i ”Snabba cash”. Här är istället förorten centrum.

Och det är hårdkokt som fan.

Det finns absolut nåt skönt i att slippa medelklassiga, medelålders, medelkrisiga poliser som jagar mördare som begått nån form av avancerat mord. Sådär som det brukar vara i gängse kriminalromaner.

Det finns absolut nåt intressant i att dyka ner bland kokaindealare och kriminella gäng och beskyddarverksamhet.

Det finns nåt som Jens Lapidus gör som inte är alls vanligt på svenska (men man fattar rätt raskt att husgudarna heter Dennis Lehane, James Ellroy och Tom Clancy typ).

Det ska man ge honom.

Men oj vad det är illa skrivet.

Det är framhastat förstår man, försäljningssuccén kräver sin snabba uppföljare. Men redan i ”Snabba cash” pratade juggemaffiasnubbarna litterärt medan själva texten i sig stöttes fram à la (väldigt konstruerad) Rinkebysvenska.

Här är det ännu värre. Kolon haglar, meningar är superkorta där de skulle vinna på att vara långa och tvärtom och effekten blir huvudvärk istället för intensitet och närvaro.

När sen mordet på Olof Palme dras in i berättelsen, och ex-soldaten Niklas böjar läsa radikalfeminister och polisledningen visar tecken på att vara korrupt, då faller ”Aldrig fucka upp” ihop alldeles.

Och då må det vara hur som helst med egna genren och allt det där. 

Annons
Annons