Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Urban debutant flanerar noggrant och precist

/

Annons

Novellen är ingalunda död som många påstår, skrev Stewe Claeson i sin blogg för någon månad sedan, den är i grund och botten kärnfrisk men kommer och går i våg­or, som tidvattnet.

Han är själv en av de bästa vi har i branschen. Men det är mer än 20 år sedan Claeson gav ut en ny novellsamling – så åtminstone för hans del tycks novellen i alla fall vara döende.

Också de större förlagens utgivning ser rätt så livlös ut. Däremot vimlar det av novelltävlingar i riket. Men då handlar det nästan alltid om skribenter som vill pröva sina vingar i ett större offentligt sammanhang.

Av ungefär samma skäl har novellen alltid varit en väg in i litteraturen för många debuterande författ­are. Så är det också för Maxim Grigoriev (född i Moskva men uppvuxen i Stockholm). Hans samling har den lika korta som träffande titeln ”Städer”.

Novellerna utspelas nämligen i en rad metropoler och mindre orter men Grigoriev undersöker också staden som livsform och själstillstånd.

Den som närmar sig de urbana miljöerna med en sådan inställning förvandlar sig också till flanör och det bestämmer texternas form.

Grigorievs personer driver runt i staden och han följer dem som en skugga.

Det kan vara en elev, en liten flicka som fått håret avklippt, en beställsam turist, en fet karl i svart t-shirt eller en skolpojke som åker spårvagn.

Han arbetar med stor sinnlig precision om. Samtidigt förskjuter han ofta texternas tyngdpunkt, backar dem, upprepar detaljer, låt­er dem glida in i nya sammanhang eller bilda refränger.

Normalt försöker ju en skribent undvika upprepningar, här är det snarast tvärtom, många detaljer återkommer, nästan som om de vore en sorts tvångstankar.

Ibland för han in en osäker ton. ”Det ser ut att vara höst”, kan det heta. Som om berättaren betraktar en bild av en stad, inte en stad.

I nästa ögonblick kliver berättaren obesvärat in i ett hus, trots att huvudpersonen befinner sig på gatan, och beskriver hur lägenheterna ser ut.

Det händer väl, tycker jag, att alla hans berättartekniska knep känns som fingerövningar. Men i allmänhet skildrar Grigoriev olika miljöer så skarpt och levande att läsaren känner sig någorlunda hemmastadd i dem; det gör däremot inte de som lever där, de beter sig som främlingar på besök (den roll läsaren ju normalt har).

Tiden spelar också stor roll i berättelserna.

Ibland omger den oss som ”ljuset runt en gatlykta” eller flyttar sig i cirklar, språng eller diagonaler, tänker en skolpojke i en av berättelserna, och ibland faller man rakt ner i den.

Grigorievs tema är egentligen existentiellt. Portugisen i en av de tolv historierna försöker ”leva ett normalt liv” men ”varje dag är en återvändsgränd”. En annan av figurerna vill upptäcka var gränsen går ”mell­an en vanföreställning och nykter blick på livet”. Men han och de andra tycker sig leva i ett tomrum de inte kan fylla ut.

Ett par av berättelserna är annorlunda. De består av vindlande monologer, en sorts tanketexter som jag egentligen tycker bättre om.

Men också där är temat tomhet och tomrum, att det är omöjligt att ge livet substans och mening. Det är svårt att skildra tomhet och då och då hamnar Grigoriev i en världssmärta som kan kännas lite abstrakt, trots de tusentals pricksäkra intryck som omger personerna.

En lite längre berättelse handlar om en pojke i Odessa. Den texten skulle kunna vara en bit av en bildningsroman – om pojken fick växa upp och historien fortsätta.

Så ser kanske Grigorievs nästa bok ut.

Annons
Annons
Annons