Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bodil Juggas krönika: Kamrater, adjö!

Annons

Epoker går i graven. Nu var det Arbetarbladets tur. Inte tidningen i sig. Men platsen övergavs häromdagen, platsen i Gävle där den haft sin själ.

Det är inget att sörja. Själen får det ljust och fräscht. I nya lokaler på andra sidan ån.

Men jag kommer att sakna tillhörigheten i det som varit Gävles tidningskvarter där pressen fortfarande rullar i gång i natten, och ljuset från lastkajen lyser intill gryningen.

Jag kommer att sakna huset med den tunga reliefen under takåsen. ”Till Arbetets ära”, skulpterad av konstnären Edwin Öhrström för tegelbyggnaden på Hattmakargatan, där Arbetarbladet 1946 blev granne med konkurrenten Gefle Dagblad tvärs över gatan.

Konstverket föreställer en hamnarbetare och en sågverksarbetare. Grovhuggna, majestätiskt poserande med symboler för sina yrken. Betraktade från gatunivå är de ouppnåeligt upphöjda.

Reliefen av Edwin Öhrström på huset som förknippats med Arbetarbladet sedan 1940-talet. 18 april 2017 sa vi farväl.

Arbetarrörelsens värderingar låg bakom denna tidstypiska glorifiering av arbetaren i konsten. Syftet var att hylla de som slet, personerna som hade svettats för att skapa de rikedomar som kapitalägaren njöt av. Arbetarna skulle åtminstone ha cred, förutom hygglig lön och lagstadgad semester.

Motsvarande arbetarmonument görs inte i dag.

Men kanske är vår tids monument de väldiga shoppinggalleriorna som dagens löneslavar själva måste bära upp genom att pinna på i konsumtionens ekorrhjul. Mer realistiskt, inte lika hoppfyllt.

”Till arbetets ära” talade också om att känna stolthet över det man uträttade. Inte för arbetsgivarens skull, utan över den kollektiva gärning som förenade människor och skapade den kraft genom vilken de skulle befrias. Arbetarbladet startades av eldsjälar som ville förändra världen.

Arbetarbladets redaktion flyttar nu från murriga hyllor och dammiga arkiv, med blott en och annan gulnad målning i bagaget. De var gåvor från arbetarrörelsen, gåvor från fackförbund, lyckönskningar på 90-årsdagen, på 100-årsdagen. Där finns Peter Tillbergs grafiska blad med en bilmekaniker som motiv. Javisst. Något av det gamla är trots allt med oss.

Men nästa bemärkelsedag firas alltså på annan plats. Waldenströmsgatan 2. Gamla postterminalen, för er som eventuellt minns en annan begravd epok. Arbetarbladet och Gefle Dagblad ska dela lokaler. De flyttar båda, samtidigt och ihop.

Själva samboskapet är dock inte revolutionen. Tidningarna har sedan länge samma ägare och nyhetssamarbeten över gränserna. Den stora förändringen är den transplantation som genomförts. Själen som blivit utopererad.

Epoker går i graven. Tidningsepoken på Hattmakargatan i Gävle hade steg för steg gått i graven, det är inget mer med det. Inbundna gamla exemplar hade redan flyttats till officiella arkiv. Skatten av svartvita pappersbilder och urklippta artiklar, en gång noggrant katalogiserad av fast anställd personal, var för de nyanställda okänd.

Ingen hade på decennier sett en typometer – metallinjalen som var typografer eller redaktörers verktyg för att förändra världen. Verktyget kunde också användas av typografen för att jaga iväg en irriterande redaktör. Sådan var arbetarens makt över tjänstemannen.

Reliefen på fasaden signalerade att Arbetarbladet företrädde den arbetande massan vars gemensamma krafter skulle häva förtrycket och förändra världen. I dag är föreställningen att en viral succé kan förändra världen. Men till vad? För vem? Åt vem?

Det ska vi fundera på i vårt nyinredda kontorslandskap. Det ser ut som så många andra nyinredda kontorslandskap. Designade för att ge ett modernt intryck för besökare och i årsredovisningar. Anpassade för att hysa flitiga arbetsmyror.

”Till arbetets ära” ska få bestå på fasaden på Hattmakargatan 12. Säkert är det logiskt att lämna utsmyckningen där den hör hemma.

”Till arbetsgivarens ära” vore en mer verklighetsförankrad symbol, som den osynliga devis under vilken hela arbetslivet numera lyder.

En av de sista dagarna i de gamla lokalerna fick Arbetarbladets kulturredaktion ett brev adresserat till Karl-Henrik ”Hecke” Sandberg. Han var tidningens kulturredaktör. I ett annat årtusende. Från 1964 till 1977. Men är på sätt och vis fortfarande i tjänst, en legendar som gjorde Arbetarbladets kultursidor kända över hela landet.

Nu lämnar vi honom i huset, att spöka för framtida hyresgäster.

På Arbetarbladets redaktion 1952, med kulturredaktören Hecke Sandberg i mitten längst bak.

Hattmakargatan 12. Där arbetarna sattes högst, angav reliefen överst på fasaden.

Annons
Annons
Annons