Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Postmodern tivolimardröm

/
  • Snart i tv.Udda föreställning. ”Unknown pleasures” i Reich och Szybers tappning är en flippad hybrid mellan dans och performance.

Nyligen konstaterade popkulturnestorn Jan Gradvall att ”plötsligt är Dansens Hus en lika viktig scen att hålla sig ajour med som Debaser”, och duon Carina Reich och Bogdan Szybers avslutande del i Melankoli-cykeln är ett exempel på parningen mellan genrerna.

Annons

Referenserna till musik och film haglar – titelns ”Unknown pleasures” är för övrigt titeln på Joy Divisions skiva från 1979.

”Unknown pleasures” i Reich och Szybers tappning är en flippad hybrid mellan dans och performance, en postmodern tivolimardröm där allt redan har sagts, gjorts, sjungits och dansats. Inledningsvis, med det öde nöjesfältet som fond, dansar Sandra Medina, men avbryter sig snart, konstaterar att allt hon gör är upprepningar. Upprepningar av andra, upprepningar av sig själv. 35 standardlägen, och vid varje läge skriker hon ut siffran. Åtta! 23! 12! Dans som en formel.

På tivolit finns också Dag Andersson, som blåser upp ballonger, och så dansar Piotr Giro in med kanindräkt, ansluter sig till Medinas rörelser. Som om det enda sättet att hitta en unik variation på duettens formel är att klä ena halvan av ekvationen i kanindräkt.

”Unknown pleasures” har en trevande inledning, men upptaktens gåtor håller kvar intresset fram till föreställningens crescendo, när Piotr Giro i sin kanindräkt på norrländska börjar återberätta – i extrem detalj – den ena Michael Jackson-videon efter den andra. En komisk briljans från en vrickad hjärna.

Allt som sker på scenen citeras, samplas, kopieras, och personerna saknar någonting odefinierbart samtidigt som de har mist kärnan av sig själva i sin reproduktion av det förgångna.

Det mer eftertänksamma lagret i ”Unknown pleasures” kan måhända få föreställningen att låta trist och teoretisk, men jag vet inte när jag senaste hörde så många skratt i Gävle teaters salong. Den multibegåvade trion dansare/skådespelare balanserar alla delar perfekt, ända fram till en magisk punkt där Sandra Medina sjunger Joy Divisions ”Love will tear us apart” medan kaninen rider på en gunghäst och Dag Andersson dansar runt i en uppblåsbar flaska galla med mangosmak.

Jag hoppas att Reich och Szyber aldrig blir friska i huvudet!

Annons
Annons
Annons