Annons
Annons
Annons

David Lynch förstörde nyårsafton

Sommarkatten. Djuret som vi älskar under några solskensveckor. Men sedan svalnar känslorna när hösten och vardagen återvänder. Katten blir övergiven. Kulturen har också sina sommarkatter. Författare, konstnärer, musiker och regissörer som vi en gång har uppskattat, rentav älskat, men som vi nu har lämnat bakom oss. Under sommaren skriver några av kultursidans skribenter om sina egna övergivna sommarkatter. Först ut är Kristian Ekenberg som skriver om regissören David Lynch.

David Lynch har låtit mörda tonårsflickor, lemlästat kroppar och gett Nicolas Cage huvudrollen i en film, så att förstöra en nyårsafton får anses vara ett av hans mindre brott på listan.

Min egen nyårsafton blev inte förstörd, men mitt nyväckta Lynch-intresse under tonåren bidrog till att sabotera vännernas firande. Exakt vilket år det var minns jag inte, men det var på den tiden då festalternativen var begränsade och en videokväll var ett av få existerande alternativ. På uppdrag att hyra kvällens film på Brynäs Video kunde jag inte motstå frestelsen att välja den nyupptäckta regissörscrushen David Lynch. Den enda egentliga grunden för förälskelsen var pilotavsnittet till tv-serien ”Twin Peaks”, som jag också snokat upp på Brynäs Video. Nu hade hans ”Lost high-way” nått även en inte alltför välsorterad videouthyrare på Brynäs, utstrålande en magisk magnetism i nyhetshyllan.

”Lost highway” är, för er som inte har sett den, en mycket märklig film. En vrickad inblick i Lynchs hjärna som innehåller, för en bredare allmänhet, föga lockande ingredienser som ett soundtrack av Rammstein, uppbrutet berättande, läskigt spökvita män, Lynchs allra mest knasiga infall och Bill Pullmans skådespeleri.

Mina barndomsvänner var, milt sagt, skeptiska. Om ruttna tomater hade serverats på den här nyårsfesten hade hälften träffat mig, hälften tv-rutan.

Min Lynch-fascination fortsatte under några år. Allt och lite till hade ännu inte blivit löjligt lättillgängligt via nätet, och Gävle var inte direkt nerlusat med information om David Lynch, men jag lyckades hitta infobitar här och där. Jag lyckades till och med se några av hans filmer. ”Blue velvet”, där den bild som har dröjt kvar är den inledande scenen med det avskurna örat. Den tämligen värdelösa ”Wild at heart”, som jag förstås inte ville medge var dålig på den tiden. ”Twin Peaks”, som kanske är den del av förälskelsen som har överlevt längst, tv-serien som var knäppare än vad en tv-serie på en stor amerikansk kanal egentligen får vara och som blandade en traditionell mordgåta med baklängespratande dvärgar, vars mest bestående intryck var själva atmosfären med körsbärspaj och stora träd insvept i ett rysarsoundtrack av Angelo Badalamenti. Till slut hade jag även sett hans mest udda verk, ”Elefantmannen”.

Åren gick, jag läste Filmvetenskap, vyerna vidgades, men även om Lynch-intresset mattats avsevärt var det en självklarhet att se ”Mulholland drive” när den hade biopremiär. Vid det laget hade jag flyttat till Göteborg och såg den ensam på en liten biograf med porrbiokänsla. Det var en dyster kväll, och filmen bidrog inte till att höja sinnesstämningen. Kanske var det kvällen när den sista Lynch-glöden släcktes av det hällande Göteborgsregnet.

I efterhand kan jag se vad det var med David Lynchs säregna värld som lockade en ung man med bildningsambitioner, med mer ambitioner än bildning, så att säga, under det där filmvalet på Brynäs Video.

David Lynch måste ha framstått som mycket sofistikerad för en tonårspojke som gick hem och tittade på kassetten i radhuskällaren. Jag minns även att jag tyckte att hans konstverk med ruttna köttstycken var ytterst sofistikerade och dekadenta.

Av Lynch-förälskelsen finns bara, märker jag nu, under skrivandet, vaga minnen kvar. Under de senaste åren har det inte heller funnits många möjligheter att se ny film av David Lynch.

Men även om föremålet för kärleken är glömd, finns känslan kvar. Pirret av att se någonting helt nytt som man aldrig tidigare har varit med om. David Lynch var en av de första som väckte den känslan hos mig. Att inte nöja sig med det färdigtuggade utan leta efter mer spännande smaker. Utan David Lynch hade kanske inte ett seriöst filmintresse väckts, som i sin tur ledde vidare till att jag blev filmrecensent, skaffade mig ett bredare kulturintresse och i dag försörjer mig som kulturjournalist. Det kostade visserligen en förstörd nyårsafton, men det får mina barndomsvänner helt enkelt unna mig.

Annons
Annons
Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons