Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De coola poeterna

/

Vårens nya unga poesi har granskats av Anne Brügge. De alltför pretentiösa diktarna valdes bort. Men absurditeter och dammiga köksgolv gillas!

Annons

Jeny Rengmans poesidebut beskrev hackordningar på en usel socialbyrå, där klienterna kommer i sista hand, om ens det. Nu kommer rolldikter om ångestfyllda singlar med starka behov av moderskap: ”Du kommer rädda mig”.

Här är det barnen som får lida. Mammor vill ha perfekta barn, men projekten havererar. Det blir inga barn, eller det blir barn som hörs för mycket, eller barnen får ta hand om mamman.

Jeny Rengman behärskar språk och stil men bjuder igen på schabloner, mammorna utgör en exempelsamling. Vad vill hon mer än pröva inlevelse? Kanske genom att visa det extrema peka på något sjukt hos normalstörda kvinnor? Inget i boken tyder på att problemen har med fäder eller samhället att göra, inget utom omslagets miljonprogramshus. Men alla förhåller sig till kraven från skolgårdsleken med stenarna: ”Hur många barn får jag när jag blir stor”.

Ulric Alstermark har en poetik, en åsikt om hur poesi bör vara: Lättillgänglig, självklar som soluppgången, med fotfäste på dammiga köksgolv och oklippta gräsmattor. Bra! När jag redan berättat det för er, upptäcker jag att just de raderna står på bokens baksida.

Jag viker hörn efter hörn i boken, än en härlig absurditet, än en fin bild. Han ser ett veck i tapeten och tänker att tapeten är uttråkad ”och sakta drar sig bort / från min enformiga tillvaro”, men hans tillvaro är faktisk händelserik, han gör allt levande. Brevlådan, stolt över förtroendet, ler med stängd mun. Och där går en man med strängt uppfostrat hår och befordrad steglängd!

Ett hårstrå har rotat sig i jeanssömmen! Det är 18 månader sen de träffades, vilket tålamod hos detta hårstrå som måste ha lurat på soffryggen och inväntat rätt tillfälle. Han kysser det lycka och släpper ut det, befriar det från sin tilldelade uppgift. Jag citerar inte exakt, idén är viktigare än formuleringen, men raderna flyter fint med sparsamt effektiva ordval. En intressant debut från Lunds universitets författarskola.

Nu till ”Porträtt av min älskare som Joyce Carol Oates”. Först tror man ju att Siddharta Sebastian Larssons poesi beskriver hans älskare, men det visar sig snart att älskaren är – livet ur olika, underhållande perspektiv. Alla dikter börjar Porträtt av min älskare som, och sedan följer ett begrepp, till exempel Återträffen, IKEA eller Skavlan (bjud in en kardiolog / och en beatpoet / att samtala / om hjärtfrekvens).

Som potatis: Jag håller om dig / som folie håller / om en bakad potatis. Det är inte väldigt djupsinnigt, men som helhet roligt och tänkvärt. Här blinkas det i samförstånd till läsare känner till Julia Kristevas teori om abjekt (en slags bortstötning), eller har läst Duras. Porträttet av min älskare som Duras är på tre rader: okoncentrerat slöskrivande / är trots allt / en högre form av koncentration. I älskaren som avokadosallad får man tänka på en avokadosallad som stått ute i regnet.

En dikt som bara funkar i Sverige är Porträttet av min älskare som Ester Nilsson. En hel sida med avslöjanden enligt Flauberts mönster: Det är jag som är Madame Bovary. Här är Almqvist Sara Videbeck, Strindberg fröken Julie, Sonja Åkesson vit mans slav, Oates är Marilyn Monroe och mera överraskande är Brontë Heathcliff, Kristian Lundberg Job och Munro både äpplen och apelsiner. Boye: Det är jag som är i rörelse.

Med titeldikten är det så, att poeten och Oates träffas i hotellbaren och han ber om författarknep. De går till hennes rum och kläderna åker av. Det som då händer på sju rader med globala referenser ber jag er kolla i bokhandeln, de tar säkert in en bok som sticker ut så här skarpt.

Annons
Annons
Annons