Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dödskul konstprojekt, får man säga så?

/
  • Nina Svensson, Erik Rask, Nadine Byrne, Sebastian Mügge, Conny Karlsson Lundgren, Anna Asplind och David Larsson. Konstnärerna som arbetar med ett unikt konstprojekt för avrättningsplatser, samlade på Sveriges Fängelsemuseum i Gävle.
  • Avrättningsplatsen Trekanten på gränsen mellan Österfärnebos, Torsåkers och Årsundas socken.

Jag hamnade på … en träff för konstnärer som är ovanligt intresserade av avrättningar.
Det var konstigt nog dödskul. Sådana märkliga saker som vi kommer att få uppleva i Gävleborg! I ett jättestort konstprojekt som nu dragit igång. Dödsviktigt är det också.

Annons

Domarstenarna kallas en plats i Trödje som man kan man se från gamla E4.

Men stanna till och gå lite närmare. Tänk dig en högsommardag för 250 år sedan. Då samlades människorna i bygden här för att titta på när torparen Johan Persson skulle dödas.

Först höggs hans högra hand av. Sedan huvudet. Kroppen styckades i fyra. Alla delarna sattes upp på höga pålar.

Riket Sverige körde med offentliga avrättningar på den tiden.

Var de en sorts folkfest? Det fanns inte så många tillfällen att träffas utombys. Kanske stod en påpasslig entreprenör och sålde korvar.

Konstnären Sebastian Mügge har funderat över hur han ska ge den här platsen med dess historia en meningsfull konstnärlig gestaltning. Dra dit en tivolivagn kanske. Sätta upp ett lyckohjul…

Det var SVT:s julkalender ”Historieätarna” som gav honom idén om att dödsstraffets verkställande kunde ses som en motsvarighet till vår tids festivaler eller fredagsmys. Men vid närmare eftertanke, det stämmer nog inte helt och hållet, konstaterar Mügge. Pigor, drängar och barn var utkommenderade enkom för att bli skrämda från vettet.

Istället har han beställt 500 självlysande krucifix på nätet, från ”en obskyr katolsk hemsida”. Även detta påhitt med inspiration ur familjelivet. ”Mina barn ville veta mer om Jesus, och han avrättades ju också!”.

500 små kors som lyser upp Domarstenarna, tja, så kan det bli. Eller något ditåt.

Som vi berättat tidigare här på kultursidan ska Gävleborg få ”dödsstraffskonst”. Sex gamla avrättningsplatser ska uppmärksammas med platsspecifika installationer.

Det är ett omfattande konstnärligt projekt som nu sparkas i gång. Förmodligen ett av länets största någonsin. Det har lockat konstnärer från hela landet.

Sebastian Mügge är en av de utvalda och eld och lågor över uppdraget.

Men samma entusiasm utstrålar även de övriga som jag träffar i Gävle i Sveriges Fängelsemuseum som initierat det hela.

Uppdraget är bundet både till geografi och till ämne men samtidigt enormt fritt. Koreografen Anna Asplind föreställer sig ett ljudverk. Hon vill ge en kroppslig upplevelse av hemskheter som en gång hände. ”Minnen sitter ju i också i kroppen”, säger hon.

Platsen för Anna Asplinds gestaltning är Mostigshällorna i Hälsingland. Ett populärt fikaställe i dag. Fin utsikt. Här avrättades 1785 en annan Anna, pigan Anna Olofsdotter. Hon anklagades för att ha dödat sitt nyfödda oäkta barn, halshöggs och brändes på bål.

Konstnären Conny Karlsson Lundgren har forskat i arkiven med ett hbtq-perspektiv. Han intresserar sig för sociala sammanhang och normsystemets outtalade gemensamma överenskommelser; ”mitt researcharbete brukar ofta sluta med en berättelse”. En filmbaserad avrättnings-installation kan vi vänta oss av honom.

Man kan förstås undra varför konstprojektet med avrättningsplatserna dyker upp just nu. Men det är inte heller förrän helt nyss som detta ”kulturav” uppmärksammats och blivit kartlagt. De mörka platserna har levt i sägner och spökhistorier men gömts eller glömts i historieskrivningen. Sverige gjorde sig av med dödsstraffet, blev mer civiliserat.

Plötsligt sticker en av konstnärerna ner handen i fickan och halar upp sin mobil. Mobilen, allas vår viktigaste ägodel. Han håller demonstrativt fram den. ”Titta, designad i USA, tillverkad i Kina”. Två mäktiga länder. Som avrättar människor. Lilla Sverige avskaffade dödsstraffet, ja. Men den globala värld som vi lever i har inte gjort det, påpekar han.

Vilka värderingar ligger till grund för ett samhälle som fortsätter att ta livet av sina egna medborgare? Det är den diskussionen som Sveriges Fängelsemuseum vill väcka. Att lära av historien är mer än att förevisa galler, en giljotin och gamla slottshäktesprylar. Därför riktas strålkastarljuset mot det som varit osynligt men ändå inte kan utplånas, platserna där blodet rann ner i jorden.

Som i Östervåla i Hedesunda. Just där blev en kvinnlig släkting till konstnären Erik Rask avrättad för giftmord i början på 1800-talet. Har han upptäckt. Det var inget man talade om i familjen.

– Jag vill jobba med hur vi glömmer. Jag vill visa hur information bryts ner och kan göras tillgänglig igen genom att skildra hennes öde, säger han.

Har du varit på platsen där hon brändes?

– Jag var där. Jag gick omkring. Det var vackert, en fin dag. Det kändes andäktigt, inte otäckt.

Släktingen som dömdes för att ha mördat sin svärfar med arsenik ska få sin berättelse gestaltad, i någon form, av Erik Rask. Kvinnans make nekade till att ha deltagit i dådet och klarade sig med spöstraff.

Också konstnären David Larsson (han som halade upp mobilen) planerar ett verk med fokus på hur lätt människor glömmer det som inte är nära. Det gäller inte bara tid utan också rum – ett tydligt exempel är faktiskt fängelserna som numera ligger avskilt utanför städerna istället för som tidigare i centrum; vi slipper förhålla oss till dem, kan glömma.

David Larsson tänker att han vill lämna kvar något på en tidigare avrättningsplats, för att visa hur historiens lager byggs. Kanske några föremål av trä eller keramik.

– Det är märkligt hur man dras till hemska platser, säger Nadine Byrne, en annan av de utvalda ”dödsstraffskonstnärerna”.

Byrne associerar avrättningsplatserna till ”dark tourism”, resor där attraktionen är en historisk katastrof som ett slagfält eller dödsläger. Kan naturen spegla verkliga händelser? Hon funderar men vet inte ännu hur hennes gestaltning ska ta form.

Minst tio avrättningsplatser har funnits enbart i Gävle kommun, visar en ny lista som Fängelsemuseets Desirée Kjellberg sammanställt.

15 i Gästrikland totalt, 42 i hela länet. Många fler än man anade från början. Galgbacken, Skallebacken och Häxmyran är namn som levt kvar.

Förteckningen är dock varken komplett eller helt verifierad, betonar hon. Somliga avrättningsplatser är utmärkta med minnessten eller skylt, de flesta inte.

Redan i höst kommer några av konstnärernas idéer att bli förverkligade. Övriga under 2017. Även om installationerna egentligen är tillfälliga räknar man med att åtminstone en kommer att lämna permanenta spår.

I Trekanten i sydvästra Gästrikland halshöggs Eric Ferner, skräddare vid Gysinge Bruk, efter att ha yxmördat en 23-årig änka. Trekanten är också en av platserna som konstprojektet uppmärksammar, som hädanefter inte ska få glömmas.

Avrättningen skedde en dag i maj för 264 år sedan.

*

LÄS OCKSÅ: Gävleborgs glömda kulturhistoriska platser.

Annons
Annons
Annons