Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dubbelsidig nostalgi

/
  • Värda att satsa på. Barnen i Furuviksbarnen fick alldeles egna programblad, här några genom åren.

Nostalgi sägs vara en sjuka men tillåts passera om man kallar den retro. Alltså: Furuviksretro!

Annons

Vi sätter gärna snyggetiketten på en nyutkommen bok om Furuviksbarnen. Ordet vemod förekommer visserligen redan i förordets första mening. Men det är förstås inte konstigt om de som varit Furuviksbarn en gång upplever den slutgiltiga nedläggningen som bitter.

Epoken varade mellan 1936 och 2011. Cirkustraditioner förmedlades till generationer av unga människor; ”dofterna från manegen. Logerna. Gullvivorna. Liljekonvaljerna. Havet. Djuren i hagarna. Aphuset. Och naturligtvis, stallet!”, skriver Styrelsen för Furuviksbarnens Veteranförening lyriskt.

”Man har väl varit Furuviksbarn…” (sammanställd av Gävlejournalisten Tetha Åhs) är en rapsodisk klipp- och intervjubok, ett minnesalbum för de invigdas skara. Den förmedlar en genomträngande bild av sommarlovslycka, och av en berömmelse som med dagens mått slår snabbt glömda Idolfinaler med cirkushästlängder. Furuviksbarnen gästspelade på Gröna Lund och Skansen, på Liseberg och Tivoli i Köpenhamn, några blev senare världsartister.

”Barndomen som Furuviksbarn gav oss en ingång till vuxenlivet som vi aldrig annars hade fått. Vi fick lära oss kamratskap, respekt, att passa tider (både till träningstimmarna, föreställningarna och tågen) och att lyssna till de vuxna”. Furuvik var en otrolig skola att utvecklas i, säger exempelvis låtmakaren Larry Forsberg, Furuviksbarn 1977–79.

Furuviksbarnenboken får mig framförallt att inse vilken enastående satsning på barn som gjordes. Vilken tilltro som sattes till teaterns, musikens och cirkuskonstens kraft.

Ska man bli nostalgisk är det över den saken.

Dagens nöjesparksindustri bryr sig ju enbart om barnens föräldrars betalkort.

Annons
Annons
Annons