Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En munter promenad längs avgrundens rand

/
  • Tokroligast. Maria Fernanda Cardoso har studerat loppors och andra insekters penisar.
  • Faller i farstun. Annika Erixån dröjer framför Amy Hamiltons kolteckning
  • Metafor. Park Young-Sook tycker att krukmakeriet påminner om de processer som man går igenom när man utvecklingskrisar.
  • Bländverk. Gao Rong vill att det ska se ut som ett rum, men det är ett bländverk.
  • Ljudligt. Tiffany Singh uppmanar besökarna att gå med händerna utsträckta så ljudet av bambuspelen ljuder.
  • Poetiskt. Guido van der Werve vandrar med bestämda steg över ett isbelagt hav. Bakom stävar isbrytaren.
  • Magiska, sorgliga och makalöst vackra är Judith Wrights skelett och dockor.

Gävlekonstnären Annika Erixån har jobbat som Artist in Residence i Australien. Vi frågade henne om hon hade lust att lämna en rapport, och fick det här - om ett gammalt fängelsemuseum, om studentutställningar och om den stora Sidneybiennalen.

Annons

De stora konstevenemangen avlöser varandra i år, Berlinbiennalen, Documenta i Kassel, Paristriennalen, Sydneybiennalen och Taipeibiennalen.

 

Min fyra veckors Australienvistelse startade i Newcastle på östkusten. En storstad i miniatyr. Här knallar surfarna obekymrat barfota mellan beacherna och duvorna har tagit över postcentralen. Sirliga gamla stenhus längs palmprydda strandpromenader med city ödelagt efter att handeln flyttat till shoppingcenter utanför stadskärnan. Men här finns ett livaktigt universitet, kultur-, och friluftsliv så hit flyttar gärna barnfamiljer, studenter och pensionärer.

Som Artist in Residence flyttade jag in på The Lock Up Cultural Centre. Ett kulturcentrum tillika fängelsemuseum inrymt i ett före detta häkte. Här antas en internationell konstnär per månad. Utställning, boende, ateljé och stipendium ingår. Jag hängde min fotoutställning i galleriet och installerade video i de före detta cellerna. Många besökare kom för att resonera om bilderna, konst och livet i dess helhet. Verksamheten drivs av en stiftelse, volontärerna turades om att guida mig runt i omgivningarna.

 

Första utflykten gick till Lake Macquarie City Art Gallery. Det ligger otroligt vackert på en kulle vid en jättesjö. Här visades konst av sistaårselever från hela regionen. Jag föll i farstun för Amy Hamiltons kolteckning "The world could be". Hon beskriver hur rädslan att förlora naiviteten får henne att längta tillbaks till barndomens bekymmersfrihet. I teckningen av pojkens ansikte lyckas hon förmedla barnets undran, förundran och maktlöshet.

Samtliga studenters verk handlade om snårigheten att hitta från barndom till vuxenvärld. Bilderna vibrerar tätt intill avsändarnas verklighet. De skimrar och svider i sökande efter egen identitet. På tröskeln till en konstkarriär, ännu fria från konsttrender och teorem.

 

Så slamrar Sydneybiennalen upp sina portar, samtidigt på Art Gallery of New South Wales, Museum of Contemporary Art, Pier 2/3 i Walsh Bay och på Cockatoo Island i Sydneys hamn.

Ett hundratal konstnärer har valts ut av två kuratorer: Catherine de Zegher och Gerald McMaster. Vid öppningsanförandet förklarar de att årets tema, "Alla våra Relationer", är en fras använd av ursprungsfolk för att inbjuda till möte mellan människor, djur och natur. Kuratorerna säger sig vilja visa på positiva samarbeten, snarare än negativa ifrågasättanden, i en ambition att integrera medverkande och publik i ömsesidig kommunikation och förståelse. Trots programförklaringen handlar påfallande många verk om naturens och människans sårbarhet och alltings olidliga ändlighet. Men det finns också stråk av humor, andlighet och sinnligheten i klassiska tekniker och naturmaterial.

Judith Wright, (Australien), med bakgrund som dansare, berättar om livets skörhet. I "The journey" har hon förvandlat redskap, kärror, skelett och skyltdockor till varelser som färdas i långsam procession genom rum och tid, lika magiskt, sorgligt som makalöst vackert.

I angränsande rum ståtar tolv krukor i marmorvitt porslin, symboliserande månvarven under ett år. Park Young-Sook, (Korea), har under de senaste tolv åren fördjupat sig i en urgammal teknik, där två skålar sammanfogas till en enda kruka. Konstnären beskriver hur den mödosamma metoden påminner om utvecklingskriserna i livet. Gao Rong, (Kina), sjunger också långsamhetens lov. Broderi är uttrycksmedlet. Hon tar en gammal tradition till en ny nivå när hon syr hela interiörer. Hon vill att verket "The static eternity", ska se ut som ett vardagsrum, men vid närmare granskning finner man ett bländverk.

"Knock on the sky listen to the sound", består av 2500 vindspel i regnbågens alla färger. Det är Tiffany Singhs, (Nya Zeeland) lekfulla projekt. Hon uppmanar besökarna att gå med händerna utsträckta mellan de hängande raderna, sätta bambuspelen i rörelse och låta ljudet stiga som lovsång mot det fjärran taket. Alla vill pröva och hela salen går i ljudvågor.

Tokroligast är Maria Fernanda Cardoso (Född i Colombia, verksam i Australien) och hennes värld. Professor Cardoso har under många år studerat loppors och andra insekters miniatyrpenisar. Som doktorsavhandling har hon skapat "Museum of copulatory organs" - med de egensinnigaste former naturen någonsin skapat.

 

Slutligen blir jag stående länge framför en video. Holländaren Guido van der Werves "Everything is going to be alright". På filmen vandrar konstnären själv med bestämda steg över ett isbelagt hav. Strax bakom stävar isbrytaren som klyver landskapet. Allt i en enda lång tagning utan klipp. Människan som vandrar obekymrad på avgrundens rand.

För mig sammanfattar videon helhetsintrycket från biennalen och från resan i sin helhet. De flesta av samtalen har handlat om utsatthet. Kulturer, traditioner, byar, språk, växt- och djurarter försvinner i allt snabbare takt. Hur kan man hantera kunskapen om detta? Om strålning från Tjernobyl och Fukushima, klimatförändringar och människosmugglarna här på kusten? Och samtidigt bära personliga förluster, sjukdom, arbetslöshet, skilsmässa och sorg. Hur orkar man resa sig upp igen och igen och våga tro på en bättre framtid, trots allt?

Samma förslag till svar dyker upp från flera håll; genom att gestalta känslorna i konst och poesi. Genom att delge varandra upplevelserna. Jag är inte ensam, vi är i detta tillsammans. Allihop. Det gör skillnad.

 

Annons
Annons
Annons