Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Från frihetssymbol till... diskmaskin?

+
Läs senare
/

Bilens vara eller icke vara i Gävle centrum väcker heta känslor. Samtidigt pågår en diskussion om ”peak car”-teorin som säger att bilens glansdagar är över. Kulturredaktionens Kristian Ekenberg tittar på trafiken genom centrum och funderar över bilismens framtid.

En irriterad bilistblick möter mig. Jag passerar där Drottninggatan korsar Norra Kungsgatan i centrala Gävle, mitt i smeten. Lunchtimme och en strid ström av människor går förbi den irriterade bilchauffören, som väntar på en lucka att smita igenom. Bakom honom står en rad med bilar som får vänta på sin tur.

Väl över på andra sidan sätter jag mig intill Grates gudinna och studerar trafiken. Strömmen av bilar som har blivit en het potatis i Gävle i samband med den nya centrumplanen. Hur kan någon frivilligt utsätta sig för att köra sträckan förbi Rådhuset? tänker jag för mig själv när jag ser bil efter bil fastna. Hur många av dem har en anledning att köra igenom centrum och hur många hade lika gärna kunnat ta en annan väg?

Samtidigt som Gävle diskuterar den potentiella katastrofen för centrumhandeln om en liten trafiktarm stängs av några timmar om dagen, pratar resten av världen om ”peak car”. Eller, om vi försvenskar det, ”bilkulmen”. En punkt har passerats enligt ”peak car”-teorin där bilen stod på sin absoluta topp och nu har dess makt över oss långsamt men stadigt börjat minska.

I Svenska Dagbladets kulturmagasin jämförs bilen med cigaretten – ett föremål som tidigare utsöndrat lika mycket coolhet som rök men som med tiden har fått en skamfaktor och rökarna förvisas längre och längre bort från civilisationen.

När man börjar gräva i statistiken kring ”peak car” blir man snart lika snurrig som efter att ha stått och andats in avgaser under rusningstrafik. Bilkörningen minskar olika mycket i olika länder och i vissa, som precis håller på att resa sig ur fattigdom, ökar den. Det finns över en miljard bilar i världen, så det är inte direkt så att bilen, trots ”peak car”-teorin, är en utrotningshotad dinosaurie. Vissa forskare framhåller ”peak car” som en reell trend, andra menar att det är ett fenomen fött i lågkonjunkturen och att bilåkandet kommer att öka igen när ekonomin växer. I länder som Sverige, USA, England och Frankrike har antalet körda kilometer minskat eller planat ut under flera år.

Världsledande magasin som The Economist och Atlantic Monthly har börjat skriva om ”peak car”. 2004 pekas ut som årtalet för ”peak car”, men när det skedde är inte så intressant, däremot om det är en uthållig utveckling och vad den i så fall betyder för hur vi planerar våra städer och lever våra liv.

Om man är uppvuxen under det senaste halvseklet, och har sett fler och fler bilar rulla ut från fabrikerna medan bilen har avgudats i populärkulturen, ter sig ”peak car” som en orimlighet. Samhället byggdes kring bilen, som teknikhistorikern Per Lundin visat i doktorsavhandlingen ”Bilsamhället”. När bilen mötte staden uppstod en krock, bokstavligt talat. Avgaserna lade sig över hustaken och olyckorna skördade liv. Lösningen var inte att mota trafiken, utan att helt forma samhället efter den för att på så sätt minska avgasernas skadeverkan och antalet olyckor.

I filmer som ”Sista natten med gänget” (1973) befästes bilens position som glänsande frihetssymbol, en motordriven metalldröm, och bilens mytiska kraft har sedan upprätthållits av sådana som Steve McQueen och i filmserier som ”The Fast and the furious”. Rockmusiken är otänkbar utan bilen som motiv – och spelad ur bilens högtalare – och var hade Bruce Springsteen varit i dag om inte rollen som bilismens hovpoet funnits för honom? USA blev bilens Mecka, men Sverige etablerade också en bilkultur och under 1950-talet hade Sverige flest bilar per capita i Europa.

Om nu ”peak car” existerar, vad är det då för krafter som bromsar bilismen? Den redan nämnda lågkonjunkturen blandade grus i bensinen, dels genom att minska köpet av nya bilar, dels genom att sänka antalet körda kilometer när höga bensinpriser avskräckte från bilkörning. Snabbare bredband och möjligheten att arbeta hemifrån har gjort det möjligt för fler att undvika bilköer genom att skippa pendlingen någon/några dagar i veckan. Framväxten av bilpooler och biluthyrning har gjort bilen till någonting som kan brukas när det är nödvändigt men inte okynnesköras. Ungdomar tar körkort senare i livet och statistik visar att den som tar körkort sent kör mindre även när hen har körkortet i handen.

Framför allt är det en urbanisering i hyperfart, som nu innebär att över halva planetens befolkning bor i en stad. Och i staden kan bilen lika mycket vara en boja om foten som en frihetssymbol, när man cirklar runt för att hitta parkeringsplats och, om man väl hittar en, får betala dyrt för den. Bilkulten är maskulin medan storstaden attraherar kvinnor från landsbygden. Även om ”peak car” ser olika ut på olika platser, är det genomgående att fenomenet syns mest i metropoler som London med välutbyggd lokaltrafik.

En av de mer intressanta förklaringarna bakom ”peak car” är att bilen håller på att förlora greppet om ungdomens fantasi. The Economist skriver: ”En global undersökning om tonåringars attityder, gjord av konsultföretaget TNS, visar att unga mer och mer ser på bilen som ett hjälpmedel och inte ett föremål för begär, och säger att sociala medier nu ger dem tillgång till omvärlden på ett sätt som tidigare förknippades med bilen.”

Från frihetssymbol till … diskmaskin. Rebellens vrålåk håller på att rosta.

Bilen har varit kronan i konsumtionssamhället, men vad händer om den förlorar rollen som statussymbol och föremål för våra drömmar? I dag förändras beteenden och konsumtionsmönster rysligt snabbt, fråga bara medieindustrin. Bensinpriser och dyra körkort kan vara bidragande orsaker, men det som kan få bilens nedförsbacke att verkligen bli brantare är om den på allvar förlorar rollen som talisman för vår frihetslängtan. Som en annan tidskrift formulerar det: ”Dagens James Dean är en rebell utan bil.”

I Gävle är bilkulturen alltjämt stark, vilket diskussionen om avstängda gator i centrum har visat. När jag skriver det här väntar vårens cruising om ett par dagar, en bilismens högtid när fordonen på ett nästan religiöst sätt rullas runt på stadens gator. Men hur länge till kommer de beundrande blickarna att vara? När blir James Dean en Ronny-och-Ragge-loser? Det är sådant som stadsplanerarna måste ta hänsyn till när framtidens Gävle ska formas. Från vår cruisinghorisont, när vi återigen står och tittar på de gamla klenoderna, kan bilsamhället alltjämt se ut att glänsa som nypolerad lack.

Men inte långt härifrån kan ”peak car” vara en realitet och bilen vara på väg att rulla tillbaka in i garaget. Det är lätt att se till gårdagens önskemål och bygga en stad som framtiden plötsligt inte vill ha.

Fråga bara dem som byggde de sista rökrummen.

Annons
Annons
Annons