Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här ställs den farliga frågan

/

Är antologin ”After work” ett tecken på att arbetslinjen håller på att krokna? Gävleskribenten Lasse Ekstrand är en av skribenterna som ifrågasätter arbetet som den enda vägen till människovärdighet.

Annons

Det är svårt att föreställa sig en scen från en medeltida gård där husbondens besked om mer arbete möts av jubel av drängarna. Arbetet var ett nödvändigt ont. I dag kan den politiker som kan garantera fler jobb se fram med tillförsikt mot valdagen.

Supervalåret, som lär bli det ord som misshandlar det svenska språket mest i år, har knappt hunnit inledas förrän antologin ”After work” går till frontalattack mot arbetslinjen.

En skara skribenter – Birger Schlaug, Eva-Lotta Hultén, Linn Spross och Gävleskribenten Lasse Ekstrand, kallad ”Mr Medborgarlön”, med flera – tacklar på olika sätt samhällets uppmaning om att arbeta, ideologin som förenar alla partier (till och med Vänsterpartiets krav om förkortad arbetstid har blivit ett muspip) och som säger att det värsta en människa kan drabbas av är att inte lönearbeta.

Inom det rådande systemet är det förvisso sant, med uppluckrade skyddsnät, men det är för att politikerna har utformat det så, enligt arbetslinjen. Arbetslöshet innebär för många fattigdom, men det är för att politikerna har tagit de besluten.

I förordet konstaterar antologins redaktör Kristian Borg att normalarbetstiden, efter att successivt ha minskat sedan tidigt 1900-tal, inte har minskat på 40 år. Det är som om de 40 timmarna i veckan har blivit en naturlag, inte en godtycklig och jämn och fin siffra som politikerna har beslutat om.

På 1970-talet fanns det en bred politisk konsensus om att på sikt sänka antalet timmar i arbetsveckan till 30, skriver Linn Spross i sin essä. I dag har frågan knuffats till debattens periferi, misstänkliggjord som extremism.

Länge sågs det som ett naturligt mål att sänka arbetstiden, att med teknikens landvinningar minska behovet för människan att ägna stora delar av livet till lönearbete. Sedan tog det stopp. Den politiska viljan att minska antalet arbetade timmar rann snabbt ur vasken.

De tekniska landvinningarna har visserligen kommit, som förutspått, men nya ”nonsensjobb” har delvis ersatt de gamla bortrationaliserade, och de hål som inte har fyllts av dessa jobb (allt från telefonförsäljare till företagsjurister) har en annan ovärderlig uppgift i samhällsekonomin: en armé av arbetslösa att avskräcka med. Jämviktsarbetslöshet, kallas det. En kontroversiell siffra. Hur många arbetslösa krävs det i samhället för att hålla nere inflationen?

Var för sig är antologins bidrag intressanta, åtminstone merparten, men i antologins form finns en risk för upprepningar. Jag tappar räkningen på hur många gånger det refereras till forskaren Roland Paulsens teorier. Lasse Ekstrand pläderar för en medborgarlön, Samira Ariadad vill ”rekonstruera de gemensamma rummen” och Ylva Lundkvist introducerar idén om lokala valutor.

Denna arbetskritik är provocerande – och det spännande är varför den provocerar så. Etablissemanget reagerar som om någon i kyrkan påstått att Gud inte existerar.

Ett råd till journalister som antologin ger är att ställa frågan ”varför?” när en politiker spottar fram klyschan om att ”det viktigaste är att jobben kommer”. Utmana de idéer som har stelnat till sanningar.

Utgivningen av ”After work” visar att frågan har börjat leva igen, utanför den politiska mitten. Inte så märkligt, när arbetslinjen har kroknat. Det är rimligt att arbetet som enda existensberättigande börjar ifrågasättas när det politiska och ekonomiska systemet inte tillåter alla att jobba. Att då framhärda i att arbetet är den enda vägen till människovärde är ren cynism.

Kristian Ekenberg

Annons
Annons
Annons