Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Industriarvets uttolkare

/
  • Målningarna glöder när Peter Endahl ger sig in i ”Das Stahlwerk”.
  • Målningarna glöder när Peter Endahl ger sig in i ”Das Stahlwerk”.
  • Peter Endahl liknar stålverket vid en katedral.

I centrum av Peter Endahls nya dunkla målningar glöder det. Motivet är stålverket, och var ska dessa målningar visas om inte i Hofors, även om konstnären har flyttat därifrån. Men Das Stahlwerk, som han kallar det, har satt sina spår i fantasin.

Annons

Först tänker jag att detta är ett slags bildversioner av musikgenren heavy metal, men det stämmer inte, ty ett lugn härskar i Endahls bilder. En av dem heter ”Stålkatedralen”, och det är just ett nästan sakralt lugn som finns i målningarna.

Alla är de mörka, och blicken söker sig mot det som glöder i dem, en hetta så stark att den nästan känns när man står framför dukarna. I en medföljande text till utställningen, skriver konstnären om hur liten och skör han kände sig i den hårda industrimiljön när han själv under en period arbetade inne på området. Den känslan förmedlas stark i hans konst. Stålverket som ett Tolkiens Mordor.

Vad gör det med en människas själ som tillbringar sitt liv i denna miljö? Sådana frågor besvaras inte av Peter Endahl, annat än i, möjligtvis, det bildspel med fotografier som projiceras på en av väggarna. Människan har över huvud taget en väldigt liten roll i dessa motiv. Om hon närvarar är det långt borta, som en plutt i en miljö utan mänskliga proportioner, som har byggts utan en tanke på människan.

Så nej, utställningen ”Das Stahlwerk” kan inte räknas in i en avsomnad tradition av arbetsplatsskildringar i bildkonsten. Här framstår snarare verket som en självgående organism, en varelse.

Peter Endahl visade för ett par år sedan målningar av stora kraftverk i Sandviken, så ämnet är inte nytt för honom, men någon industriromantik kan inte detta egentligen kallas. Hans förhållande till motiven är alldeles för tvetydigt för det.

Målningarna kan inte heller kallas dokumenterande. De rymmer en sällsam, hård poesi. Dunklet suddar nästan bort den konkreta, avbildade verkligheten och lyfter verken till en abstrakt nivå. En stjärnhimmel av Van Gogh, tänker jag framför en av dem.

Fotografierna i bildspelet, tagna på 1990-talet, fladdrar rytmiskt förbi och ger mer påtagliga skymtar av livet på stålverket. Men det är främst ljudet som tillför utställningen någonting. Ett slags ljudkonst som utgår från oväsendet när elektroderna möter skrotet.

Peter Endahls utforskningar av industriarvet får gärna fortsätta. Här finns mycket att rota i och Endahl gör det förnämligt.

Annons
Annons
Annons