Annons
Annons
Annons

"Jag tas inte på allvar längre"

Regissören Filippa Pierrou har gjort en serie exklusiva intervjuer för kultursidans räkning, med välkända skådespelare, artister och författare. Kreativa människor som hon känner, respekterar och själv har arbetat med. Det har blivit privata samtal på riktigt. Om värderingar och moral och om en ny tid där avståndet växer. Mellan människor. Mellan de som har makten och de som saknar makt. Mellan de som skor sig och de som får betala.

Han behöver ingen närmare presentation. I över 40 år har han belyst, ifrågasatt, grävt fram och visat på sanningen. Han har gjort det dolda synligt för allmänheten och det obegripliga mer begripligt. Han har varit motståndet som retat makten och trots de ibland obehagliga konsekvenserna så har han alltid stått kvar.

Jag var 22 år och jobbade som regiassistent på inspelningen av tv-serien Fiendes Fiende, som bygger på Jan Guillous bok om den svenske underrättelseofficeren Carl Hamilton. Jan var där för att berätta om sin historia för oss i teamet. Jag talade aldrig med honom då men jag hade börjat läsa hans böcker om Hamilton och en ny värld hade öppnat sig.

När jag sedan regisserade statister på Bolsjojteatern i Moskva, flög över havet i militärens Vertolhelikopter för att tillsammans med dem koordinera ett upplockande av Peter Haber (som då spelade Hamilton) som låg i vattnet efter en hemlig undervattenssprängning, så var jag fast.

Vilket äventyr han hade skrivit! Och det mest spännande var att det kändes som att allt kunde varit sant. I historien var Hamilton i Moskva på uppdrag att mörda spionen Stig Sandström, vi filmade när Hamilton promenerade över Röda torget men blev tvungna att vänta för att släppa förbi dåvarande president Michail Gorbatjov med följe som just då körde ut från ett avslutat regeringsmöte inne på Kreml. Fiktionen mötte verkligheten och gränsen blev diffus.

Sedan Fiendes Fiende har jag följt Jans skrivande, men det var inte förrän 17 år senare som våra vägar skulle mötas igen när jag fick en förfrågan från ett filmbolag att skriva ett manus på en annan av hans böcker; Tjuvarnas marknad. Det är historien om rofferiet och girigheten, om konsekvenserna när några få skor sig på alla andras bekostnad, när resurserna fördelas felaktigt.

Jag vill börja med att fråga honom om just det. Han var ju med på 60-talet när det välfärdssamhälle som nu håller på att raseras idag, byggdes upp.

Varför sker det?, frågar jag.

"Det är en psykologisk förändring som jag inte trodde var möjlig, som märkligt nog hänger ihop med Sovjetunionens sammanbrott och Berlinmurens fall", säger han och tillägger: "Vilken man ju inte utifrån någon utgångspunkt kan se på annat än som en positiv utveckling".

"Strax efter Berlinmurens fall så minns jag att jag reagerade oerhört starkt på att Carl Bildt, som då var högerledare, vände Sovjetunionens sammanbrott mot Ingvar Carlsson. Här fanns alltså ett bevis för att socialismen var omöjlig. Som om Ingvar Carlsson på något sätt skulle kunna blandas ihop med Sovjetunionen. Jag tänkte att den där parallellen är väl ändå lite väl omöjlig. Men den fungerade internationellt på det sättet att man deklarerade kapitalismens slutgiltiga seger."

Han menar att det inte var konstigt att man kunde se det på det sättet i USA, där man har två moderata samlingspartier partier som tävlar mot varandra, men i Europa och ett land som Sverige med sju politiska partier och ett rutinerat förhållande till demokratisk socialism så var det obegripligt att den liknelsen skulle gå hem menar han.

"Men det var med hjälp av utlandet som det gjorde det. Kapitalismen blev den enda vägen, att överföra offentliga tillgångar till privatpersoner. På något sätt har denna psykologi förändrat politiken så att vi nu har en socialdemokratisk partiledare som säger att det låter sig inte göras att avprivatisera skolorna, de måste gå med vinst, det går inte att ändra på."

Jan berättar vidare att Sverige och Chile är de enda länder där skolan får drivas i vinstsyfte.

Vad handlar det om, alla de som skor sig på andras bekostnad?, frågar jag.

"Tron på den starkares rätt. På 1600-talet så var det råa busar som erövrade en ny stad och ansåg sig ha rätt att plundra den. Nu är det istället med intellektuellt och ekonomiskt våld som en självmedveten klass med nyrika anser sig ha rätt att plundra andra."

Han menar att majoriteten av svenska folket inte vill privatisera välfärden eftersom de ser att det gynnar få.

"Det här skulle kunna bli den valvinnande frågan men sossarna vågar inte vara socialdemokrater och stå för sin egen politik och det är en förändring".

Han skrattar och säger att det skulle vara intressant om Olof Palme hade fått höra att man privatiserade skolor och sjukvård och att svenska trupper krigade ihop med Nato i Asien.

"Vinstintresset finns inom alla områden. Mediekoncernen Schibsted gjorde vinst på Aftonbladet på 250 miljoner härom året", berättar han.

"Men de tyckte att det var för lite och började sparka folk. De tror att vinsten ökar genom att de spar in på kostnaderna, det är att tänka kortsiktigt. Färre journalister idag ska göra ett större jobb på kortare tid för att öka vinsterna. Vilket är omöjligt. Det de kan göra är ett sämre jobb på kortare tid."

Han säger att den inställningen bland västvärldens tidningsägare fortfarande sitter djupt och när tidningarna krisar så skyller man på elektroniken, att folk läser tidningarna på nätet. Medan den egentliga anledningen kan var det faktum att journalistiken har blivit sämre eftersom färre journalister inte kan göra ett större jobb på kortare tid.

Du hade ju ett samhällsprogram på 80-talet, Rekordmagasinet. Vad skulle du säga om du blev erbjuden samma jobb idag?

"Det skulle jag inte bli", svarar han omedelbart.

"Av två skäl, det ena är att jag enligt svensk tv-norm är för gammal och sen vill man inte ha någon samhällskritik."

Saknar du det?

"Ja, det gör jag.Jag tycker att det är en stor förlust att så stor del av den avancerade journalistiken av samhällskritisk typ har försvunnit."

Han säger att det handlar om resursfördelning.

"Det är inte är någon som helst tvekan om att Sveriges television ska lägga ned en miljard på Eurovisionsschlagerfestivalen", säger han och skrattar. "Men samtidigt så får man spara in på samhällskritiska program som är småsmulor i sammanhanget".

Men skulle du vilja ha en sådan plattform idag, som till exempel Rekordmagasinet eller liknande?

Jodå, svarar han. Men tillägger snabbt att han inte tror att det är möjligt längre.

"Det var svårt redan på 80-talet när jag höll på. Då fanns det 4-5 samhällsprogram inom Sveriges television och varje år skulle något läggas ned. På Rekordmagasinet, där vi ansågs obekväma eftersom vi kritiserade staten, värjde vi oss genom att ha höga tittarsiffror. Därför kunde de inte lägga ned oss av den anledningen och de kunde inte heller säga som sanningen var, att här på Sveriges television är vi en hel grupp chefer som tycker att det är obehagligt att Sveriges television ska hålla på att kritisera staten".

"Men de använde osthyvelsprincipen istället. De drog ned på resurserna. När vi började hade vi åtta reportrar till vårt förfogande och när vi var tvungna att lägga ned oss själva ett antal år senare, var vi en och en halv. Och det går inte att göra ett samhällsprogram med en och en halv reporter."

Men om du fick möjligheten igen?

"Det skulle aldrig ske. Jag anses för gammal för att vara journalist. Jag tas inte på allvar längre av det övriga journalistsamhället. Och om man inte gör det då blir det man skriver på något konstigt sätt betydelselöst."

Och hur känns det?

"Ja... det är lite speciellt för Sverige", svarar han.

Han berättar om Mike Wallace, amerikansk tv-journalist på 60 Minutes, ett nyhetsprogram på CBS som nu i år är inne på sin 44:e säsong. Wallace startade sin karriär som 58-åring och jobbade där till han var i 80-årsåldern.

Det vore något, tänker jag.

Ett nytt sorts 60 Minutes med Jan Guillou som nav. Ett samhällsprogram som obarmhärtigt lägger fram sanningar med avancerad journalistik och stort kunnande, som inte tjänar vare sig kapitalismen eller staten utan studerar världen och dess makthavare från ett oberoende perspektiv.

Får du någon någon förfrågan som journalist idag?

"Nej."

Jag blir tyst en stund och tänker på vad han sagt. Det som jag någonstans själv funderat över, varför är Jan Guillou inte mer använd som journalist? Det här var alltså svaret. Lika obegripligt som sant. Ett slöseri på resurser.

Han berättar att han efter tiden på SVT och Rekordmagasinet hade en period då han resonerade och förhandlade med Jan Stenbeck, före detta ägare till mediakoncernen Kinnevik.

"Vi gick runt på stan och snackade. Vi promenerade på Djurgården. Vi tävlade i vem som kunde bjuda på dyrast lunch. En tävling som jag dessvärre vann", tillägger han och ler lite.

"Stenbeck hängde med mig långt i resonemanget att samhällsjournalistik kommer alltid att vara billigare än underhållning och därför kan den med framgång bli mycket lönsam. Hur hög lön man än skulle betala mig så skulle Barbra Streisand alltid vara dyrare", skrattar han.

Han berättar att det var okej för Stenbecks del som resonemang men så menade han att Stenbeck ville ha ett avgörande politiskt inflytande över samhällsprogrammet.

"Då sa jag, du har inte förstått det här. Vad är samhällsprogrammets viktigaste tillgång, jo det är trovärdigheten. Det som sägs i detta program har inte varit i säck innan det kom i påse. Det är inte Jan Stenbecks personliga agenda som förs fram här utan det är de här oberoende journalisternas samlade nyfikenhet som styr programmets innehåll. Det är det som ger trovärdigheten och trovärdigheten skapar de stora tittarsiffrorna och de stora tittarsiffrorna skapar lönsamheten. Börjar man mixtra med det här så faller hela grunden."

"Då drog Stenbeck slutsatsen att det är möjligt att det är rätt men i så fall var det inget kul med samhällsjournalistik. Då kunde man lika gärna hålla på med underhållning, enbart".

Blev du förvånad?

"Jo, jag blev förvånad att Stenbecks affärssinne inte var tillräckligt starkt för att han skulle kunna avstå från frestelsen att styra och få sina käpphästar framförda, ungefär som Berlusconi och andra".

Jan berättar att han började på TV4:s Kalla fakta och var där ett år. Det skulle vara det privata tv-alternativet men det slutade med att Stenbeck tog över makten i Kalla fakta och TV4, för en struntsumma på tio miljoner kronor.

Hur är det på TV4 idag?, undrar jag.

"Det är en affärsdriven verksamhet som inte tycker att samhällsjournalistik är intressan".

Vi pratar om andra möjliga kanaler för samhällsjournalistik och Jan menar att de enda som har tid och resurser att göra granskningar av seriöst slag är Sveriges radio, som inte är kommersiell, som inte har några annonsörer att ta hänsyn till och där reportagen ibland kan få effekt in i andra medier.

Var det här anledningen till att du började skriva romaner?, frågar jag. Att det inte fanns någon annan kanal ut?

"Nu är det anledningen. Men inte från början, då var det mer en kul grej".

Han berättar att han under tiden han satt i fängelse i början på 70-talet hade gott om tid.

"Om vi tar bort all alkohol och all mat så har vi redan där en tidsbesparing som är fantastisk", skrattar han.

"En av de saker som jag uträttade ganska snabbt var att reparera den sociala brist som kom sig av att jag inte hade läst en enda av Maj Sjöwall och Per Wahlöös böcker för att jag föraktade deckarlitteratur. Alla läste ju Sjöwall/Wahlöö."

"Och när jag läste dem så drog jag snabbt den slutsatsen att det här är rätt fantastiskt. De hade tagit en känd romanform, den angloamerikanska hårdkokta polis- eller deckarromanen, och så hade de överfört det till svenska förhållanden. Och det gick alldeles utmärkt. Man kan vara lika hårdkokt på Göta kanal som på Manhattan", skrattar han. "Det har de bevisat".

Han fortsätter berätta att det andra de gjorde, som föreföll än mer omöjligt, var att de totalt vände på den politiska tendensen från den angloamerikanska hårdkokta deckarromanen som brukar befinna sig politiskt långt ut på högerkanten.

"Dirty Harry är ingen socialdemokrat om man säger så. Och så fyllde de i stället för denna högerpropaganda sina amerikaniserade böcker med någonting i och för sig så enfaldigt som Vpk-propaganda. Jag var ju mycket ädlare vänster än Vpk, vilket bland annat hade med Sovjetunionen att göra", tillägger han.

"Om de kunde göra det, så kunde jag göra det fast på ett annat område, nämligen spionromanen som i regel också befinner sig långt ut på högerkanten".

Han säger att efter alla hans spionreportage, som ju var hans huvudsakliga arbetsfält under många år, så hade han ett väldigt stort kunnande av sånt som inte går att publicera journalistisk.

"...eftersom jag bara tror att det är sant eller bara nästan vet att det är sant. Men i litterär form så kan man ju använda hur mycket som helst av den typen av osäkert kunnande, alltså skulle jag kunna skriva spionromaner".

Han berättar att han trodde att böckerna, när de kom ut, skulle räknas som exklusiv litteratur och sälja i små upplagor men föranleda väldigt mycket diskussioner.

"Som bekant blev det fullständigt tvärt om", säger han och skrattar. "De sålde mer än några böcker i Sveriges historia någonsin och ingen jävel diskuterade innehållet."

Han fortsätter att berätta att det då hände två saker. Det ena var att inkomsterna från romanskrivandet förvandlade journalistiken till ett litet extra knäck vid sidan om.

"Av ekonomiska skäl förvandlades min journalistik till en hobbyverksamhet. Och när min stigande ålder nu gör att mig omöjlig som journalist så upptäcker jag också en annan sak: om man får folk att köpa en dedicerad politisk roman i 500 000 exemplar varje gång man ger ur den, så är det ju tänkande människor som man kan vända sig till. Det är ett inflytande som jag inte kan få som TV-journalist".

Vad är din drivkraft idag, frågar jag.

"Att predika och underhålla i romanform. Jag får så mycket positiv respons från så många läsare så det känns viktigt."

Han menar att han inte skulle skriva böcker om de sålde i bara 3000 exemplar.

Vad skulle du göra då?

Han blir tyst och funderar en stund innan han svarar.

"Kolumnerna i Aftonbladet", ägna mer kraft åt dem.

Hur tänker du din framtid som journalist?

"Jag tänker inget. Det finns ingen. Bara kolumnerna och dem vill jag gärna fortsätta med."

När jag skriver artikeln upptäcker jag att jag inte ens är halvvägs genom allting vi har talat om under vårt möte.

Så mycket intressant han har kvar att säga, så många iakttagelser han har att dela med sig av, så mycket att ta på allvar.

Det finns såklart där i hans böcker, och i hans kommande böcker.

Men resten borde definitivt få ta plats i 60 Minutes, den svenska versionen, tänker jag.

Filippa Pierrou

Annons
Annons
Annons
  • Filippa Pierrou

    Bodde i Gävle på 1990-talet. Arbetar sedan 25 år som regissör och manusförfattare både med film och för SVT. Håller för närvarande på med projektet "Tjuvarnas marknad", baserat på boken med samma namn av Jan Guillou.

    Tidigare avsnitt av ”Ärligt talat”:

    . Anki Lidén 28/12 2011

    . Ewa Fröling 29/12 2011

    . Ian Person 30/12 2011

    . Karin Bergquist 28/6 2012

    . Andrea Vagn Jenssen 6/7 2012

    * Ambjörn Göransson 17/7 2012

Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons