Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

KONST: Hen är alla och ingen

/

Annons

Det är ingen vanlig skolfotograf bakom gruppbilden ni ser här, av alla elever på Bergby Centralskola.

Barnen är sammansmälta till en enda, vag skepnad av en ung person.

Varje elev blev fotograferad men deras porträtt är placerade i lager på lager uppepå varandra. Man kan varken urskilja kläder, frisyrer eller glasögon.

Ingen kan känna igen sig – eller var och en kan känna igen sig!

Skolfotot är ett verk av konstnären Pavel Matveyev. Hans ”257 skolkamrater på Bergby Skola” invigs onsdag 27 januari och ska hänga inomhus i den nyrenoverade skolan.

– Det var en fantastisk upplevelse att arbeta med barnen från alla klasserna, och se hur de uppträdde när de blev fotograferade, säger han.

Pavel Matveyevs konstverk ger onekligen begreppet groupie en ny innebörd. I detta collage är alla lika osynliga och synliga. Som om klasskillnader och mobbing inte fanns. En sorts kollektiv drömbild. Men kanske också en motståndsbild – jämför med de där fotomosaikerna som var så populära som affischer för några år sedan, individualistiskt uppbyggda porträtt av tusentals mindre bilder av en och samma person.

Pavel Matveyev säger att tanken varit att skapa ett monument och en hyllning till skolan, men också till orten och till Gävle kommun i en vidare mening:

– Jag tror att de här ungarna representerar platsens nu och framtid, så jag kände att det här verket borde vara om dem och till dem – och jag hittade ett sätt att göra det med dem.

”257 skolkamrater på Bergby Skola” har tillkommit enligt enprocentsregeln som säger att en procent av investeringen vid kommunala ny- och ombyggnader ska gå till konstnärlig gestaltning; inköpen sköts i Gävle av Gävle Konstcentrum.

Själva konstprojektet består egentligen av två delar. Den stora bilden – 120 centimeter bred och 180 centimeter hög – och ett vykort med samma motiv som delas ut till varje elev.

– De kan behålla det eller skicka det till vem de vill, så möjligheten finns ju att konstverket blir ännu mer vidgat rent geografiskt!

Hur fick du idén?

– Efter lite research insåg jag att jag ville göra något med skolan – och om skolan. Efter som den med sina nästan 300 elever är ett centrum för samhällslivet i Bergby. Och jag hade jobbat med foto en tid, även om jag inte ser mig som fotograf i traditionell mening. Idén kom gradvis, att skapa ett annorlunda grupporträtt.

Hur arbetade du?

– Själva utförandet var kul – det kändes som om jag var självutnämnd skolfotograf, något som jag aldrig hade gjort tidigare.

– Det var också fascinerande att sätta ihop alla dessa 257 bilder eftersom det kändes som att arbeta i ett mörkrum som man gjorde förr i tiden. Varje individuellt porträtt har en genomskinlighet på mindre än en procent så ett och ett är porträtten nästan osynliga. Bilden blev bara vad den är nu när alla lagren hade lagts ihop. Jag gillar tanken på det som en metafor – att bilden av Bergby är formad av alla dessa barn som en helhet.

Hur mycket tid tillbringade du i Bergby?

– Jag var där vid flera tillfällen, mötte personalen, såg mig omkring. Jag bor faktiskt själv på en liknande plats – i Karlholmbruk i Tierp, som har strax över 1 000 invånare, så miljön kändes bekant.

Hur reagerade barnen?

– Ganska olika beroende på ålder. De yngsta var de mest tacksamma modellerna eftersom de bara kom in och satte sig framför kameran som de hade blivit ombedda att göra.Tonåringarna från de högre klasserna skilde sig däremot eftersom de var självmedvetna, några till och med bad att få se hur de såg ut på displayen.

– Somliga var nyfikna på att få veta vad resultatet skulle bli, men jag kunde ju inte visa den slutliga bilden innan jag hade tagit alla porträtten.

Hade du tänkt dig formen av fotocollage innan du kom till Bergby?

– Nej, men jag vill göra något relativt enkelt så att eleverna skulle förstå det. Och, som sagt, det skulle handla om själva platsen.

Titeln är ”257 skolkamrater på Bergby skola”, hade den kunnat vara ”Jag är Bergby skola”…?

– Varför inte! Men jag ville vara tydlig i titeln eftersom bilden är ganska abstrakt medan titeln faktiskt förklarar den precis.

Du håller också på med ett annat verk I Gävle, en “sound walk” för Valls Hage, berätta om det.

– Jag blev fascinerad av Valls Hage första gången jag kom dit. Det är roande att det ser ut som en skog men samtidigt är en helt och hållet konstgjord skapelse med träd som flyttats dit från hela Sverige! Jag var där vid olika årstider och olika tider på dagen och upptäckte att platsen inte bara ser ut och känns helt annorlunda – mina egna reaktioner blev också helt nya.

– Å ena sidan är Valls Hage en sorts paradis – vackert, tyst, fridfullt, å andra sidan kände jag mig alltid lite otrygg, utsatt; det kändes som om någonting skulle kunna hända här, speciellt på kvällen. Så jag bestämde mig för att göra en soundwalk som innehåller en fiktiv berättelse och ljud inspelade på platsen. En lyssnare kan följa den när han eller hon är där, ibland kommer folk förmodligen att bli förvirrade: händer det faktiskt just nu eller är det en inspelning?!

Vad är din relation till Gävle och Gävle Konstcentrum?

När jag tog min mastersexamen från Konstfack gjorde vi ett projekt där alla studenter uppmanades att föreslå en idé till ett offentligt konstverk för Gävle. Projektet utmynnade i samlingsutställningen ”Hej Gävle” 2012. Sedan dess har jag haft kontakt med Konstcentrum och tycker att de har haft en del fantastiska utställningar. Mitt möte med Gävle blev tack vare Konstcentrum – de organiserade hela programmet för oss studenter, mycket trevligt. Sen flyttade jag från Stockholm – och kom att bo på en plats ganska nära Gävle.

Vanlig skolfotografering brukar få kritik ibland, det är dyrt men svårt för föräldrarna att säga nej till. Hur ser du på det?

– Jag är inte så hemma på hur det fungerar, vet bara att det finns och att jag var nyfiken på stilen som den sortens fotografer följer. Men jag hade ingen ambition att skapa något liknande. Jag bad inte mina modeller att posera – jag bad dem bara sitta några minuter, de var helt fria att välja hur det ville uppföra sig (eller inte).

– Vi lever i en tid av selfies som gjort att bara spår återstår av porträttgenren. Så varför inte försöka återuppväcka den för en stund och göra något lite annorlunda.

Annons
Annons
Annons