Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Annerborn hittar hem – dags att gå vidare

/
  • Hemma i Västergötland. Jan Annerborn visar sina akvareller, denna gång  i galleri Elixir. Foto: Håkan Selén
  • ”Landskap från Skärv.”  I bakgrunden skymtar Billingen.

Med sina akvareller på Galleri Elixir fortsätter Jan Annerborn från Sandviken den väg han slog in på med sin utställning på Hoforsgalleriet Boken i vintras. Det är akvareller med motiv från ett grönt sommarlandskap i sol, mestadels hämtade kring Billingen i Västergötland.

Annons

Det väna Västergötland tycks vara inne just nu i film (Arn) och i litteratur (Erik Anderssons nya roman ”Den larmande hopens dal”), men Jan Annerborn ägnar sig inte åt mer eller mindre djupa utgrävningar, utan skildrar i all enkelhet ett landskap han känner sig hemma i.

Just hemkänslan präglar flera akvareller med ett landskap som låter sig överblickas och skildras mot en horisont i ett ordnande centralperspektiv. Det är vilsamt och det är bilder som tål att ses länge på, kanske för sin kärna av längtan efter helhet – som i en akvarell med några träd. Det står helt klart att det är träd av betydelse.

Men det handlar inte bara om hemkänsla. Där finns också ett mer symboliskt landskap, som detta från Skärv, där man ser en mörkare form, en enbuske, en ensam gestalt mot det ljusa och Billingens mörka avståndsskugga. Här ställs existensen mer på sin spets, hålls fram som den utanförstående människans plats på jorden.

Billingen framstår som ett landskapets dubbeltydiga nav. Berget är en del av hemkänslan och närvaron, men också en påminnelse om det tillfälliga i vår tillvaro.

Jan Annerborn fångar också en mer expressiv värld – i en rad mindre akvareller där han låter vatten, ljus, klippor men också grå dagrar forma landskapssymfonier och i den expressiva bilden från Vårvik där blandningen av färger och ljus blir nästan explosiv. I sådana akvareller ligger landskapen nära den direkta sinnesupplevelsen.

Spåren av mänsklig närvaro i detta landskap är undflyende. Där finns Visingsborg, en av Visingös ruiner utan tak som ett monument över tidens oåtkomlighet sett ur människans perspektiv. I en annan akvarell skymtar en bit övervuxen mur, kanske rester av en jordkällare, i andra bilder ett plank eller hus på avstånd.

Jag har samma invändning som när det gällde Hofors- utställningen – det finns en märklig och onödig stelhet över dessa byggnader som inte rimmar med de många möjligheter som Jan Annerborn har visat att han kan utvinna ur det västgötska landskapet.

Någonstans känns det som om det börjar bli dags att packa ryggsäcken och dra vidare bortom hemkänslans Västergötland.

Annons
Annons
Annons