Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är jag dum som inte greppar dronten?

/

Annons

De stora myterna återberättas ständigt på många sätt av många och kan spåras bakom mycket – från Nobelpris i litteratur till tv-reklam.

Sune Liljevall i Gävle söker i sin utställning på Galleri K fånga myter med sina datorframställda fotografier. Vi ser exempelvis i fyra bilder på temat ”I väntan på miraklet” människor springa med uppsträckta armar i öde, vidsträckta landskap, som har vissa likheter med Salvador Dális torrt bruntonade slätter. De väntar på ett mirakel uppifrån, men varför och vad miraklet kan tänkas bestå i är svårt att veta.

Som de flesta gillar jag myter. Sune Liljevalls tekniskt imponerande bilder ser ut som myter, fast jag har svårt att få dem på plats. I ett foto finns en dront i ett sammanhang jag inte greppar. Den klumpiga, närmast vinglösa dronten, som enbart fanns på ön Mauritius men som dog ut på 1600-talet, dök upp i Carrols ”Alice i Underlandet”. Men vad gör den här?

Jag kan känna mig lite utanför, rent av dum när jag går i utställningen. Jag får ingen kontakt med de myter som konstnären berättar. Det finns en strömning av new age här, av andlighet i motsats till tidens rationalism, och det är inte förbjudet, men som konstnärligt medel är det svårt i en tid som präglats av de senaste 100 årens konst som ständigt sökt realism, även i de kraftigaste expressionistiska utbrotten. Miraklen har hamnat i skymundan.

Bäst tycker jag om utställningens enklare bilder, som ”Höstvandrare”, en gestalt som följer en väg av bruna löv och porträtten ”Kvinna/fragment” (I och II). Det finns måleriska kvalitéer även i några av de andra, mindre surrealistiskt upphettade verken.

Annons
Annons
Annons