Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bästa Broos

/

Annons

Konstnären Karin Broos målningar ser ut som fotografier.

Som de i hast tagna sista semesterkorten. En sensommareftermiddag vid bryggan, vattnet är blankt och en flicka i en solstol kliar ett myggbett.

Vid en första titt: häpnadsväckande perfekta avbildningar av verkligheten.

Karin Broos målningar visas på nya, flotta Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm och det går som ett konstant sus genom utställningslokalen medan vågen av besökare strömmar in och ut. Det märks en annan stämning än den vanliga, hövliga.

Beundran. Men också undran. ”Vad är det för vits?”

Jag tror aldrig jag varit på en konstutställning där jag så tydligt uppfattat att mottagningen fungerat; besökarna reagerar oförskräckt på Karin Broos bilder.

Det är lätt att förhålla sig till dem. Man känner ju så väl igen sig.

Man vet hur det ser ut när ljuset bryts i solblänket kring en badande kropp eller när himlens molnrand speglar sig i kvällningens blickstilla vattenyta.

En kvinna står bortvänd med solen på sin rygg och varje rött hårstrå har den skärpa som man trodde att bara en kamera kunde registrera.

Strukturen i ett vadderat blått överkast framträder exakt i släpljuset från ett fönster. Själva måleritekniken överträffar helt enkelt det mesta (Karin Broos har gått en stenhårt disciplinerad holländsk konsthögskola).

”Men vad är det för vits?”

Jag hör invändningarna.

Men jag skulle vilja påstå att frågan är halva vitsen. Den som frågar har redan börjat fingra på den reva i verkligheten som irritationen skapar. Det enkla igenkännandet fångar upp oss och förflyttar oss till Karin Broos parallella universum – på andra sidan spegelglaset. En plats där det finns plats för reflektion.

Målningarna befolkas av kvinnor och barn som ser ut att vila i sina tankar. Det är mycket lugnt – utan att vara särskilt harmoniskt. En ögonblicksbild är just en ögonblicksbild. Själva förutsättningen är att något har hänt innan och något kommer att hända efteråt. Människorna ska snart lämna stunden och gå tillbaka till sina bekymmer.

Denna andra verklighet är inte förvrängd som hos Alice i Underlandet, utan förhöjd. Den har ett svävande tidlöst vemod, en genklang av en sorg som nödvändigheten gjort till vän.

Motiven är viktiga, trots att de i sin vardaglighet tycks så likgiltiga inför att bli tittade på.

Jag missade Karin Broos sommarprogram i radion i somras. Men jag vet att hon talade mycket personligt om djupt tragiska händelser som präglat henne. I boken ”Speglingar” (som ackompanjerar utställningen på Sven-Harrys) finns en sorglustig sammanfattning:

”Jag drabbades 1977 av en tumör i halsen och kunde inte tala på sex månader. Min storasyster Ann dog 1978, efter att i tio år ha kämpat tappert mot en ovanligt aggressiv form av MS. Själv förlorade jag mitt andra barn vid förlossningen 1980. Min bästa väninna, min tvillingsjäl Katarina, gick också ett fruktansvärt öde till mötes. Hon drabbades av otaliga psykoser efter att ha rökt opium i Indien. Därefter dränktes hon 1979 i sitt eget badkar av sin pojkvän, som studerade till obducent i Lund. Han styckade henne och la kroppsdelarna i den egna kylen. Det som inte fick plats där, kastade han i Malmös hamn. Mordfallet blev en följetong i pressen i månader.”

I dag lever Karin Broos idylliskt ute på landet. Den skyddade, eller skyddande, världen får sitt uttryck i målningarna. ”Gardinen” visar en kvinna liksom överraskad av livet, framför ett stort fönster med ett lager skimrande orange tyll mellan sig själv och verkligheten utanför.

61-åriga Karin Broos slog igenom sent men stort, med en utställning på Kristinehamns konstmuseum för fyra år sedan. Hon är också känd för att tillsammans med sin make ha drivit det nu nedlagda, udda konstprojektet Alma Löv Museum i Värmland.

De bor där i avkroken, i ett gammalt skolhus, nära Frykens numera ofta avporträtterade vatten.

Många associerar konstnärens melankoliska stämningar till den amerikanska konstnären Edward Hopper – men alla badande unga damer och vykortsvacker svensk natur för lika mycket tankarna till Anders Zorn.

Till och med Carl Larsson.

Trots att vi skriver 2010-tal finns samma fokus på hembygden, hemmet, familjen och konstnärsateljén. Här är också interiörerna – med spröjsade fönster, vackra trägolv och krukväxter.

Eller mer moderna varianter, direkt från Ikea-katalogen: myslampor, soffor och en uppfälld laptop framme.

Men tittar man noga skymtar en bit avrivet hushållspapper som hamnat under soffan.

Broos målar in skrivare, mobiler, solglasögon, skräpet i en handväska, krämtuberna som står framme på tvättstället. Vår tillvaros bakgrundsmaterial. Medan kvinnorna ofta ser ner eller bort, sover, tycks upptagna med att fördriva tiden. De skulle kunna ha en lika sorglig historia som Lena Cronqvists tröstlösa barn.

Kanske är det nationalromantiken modifierad till nationaldepressionen som vi ser.

Tystnad råder. Broos-dimensionen är ljudlöst. Varje suggestiv bild är som en egen hemlighetsfull novell.

Tydligast känns det i några målningar av en loungemiljö där överdimensionerade sittmöbler, färgskalade väggar, en stormönstrad ljudabsorberande heltäckande matta och draperier, tycks dämpa alla skrik.

Just därför finns mycket att tala om.

En utställning som den här – men det är ju precis vad Gävle Konstcentrum skulle behöva för att vakna ur sin långa intellektuella dvala.

Annons
Annons