Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det bästa – och sämsta med Vårsalongen 2010

/

Man blir lite trött på alla djur på Liljevalchs Vårsalong. Jag menar alla gulliga djur, inte de plågade eller utsatta djuren, utan hundar, grisar, får, kalvar, hästar och hjortar som idealdjuren sedda av människan.

Annons

Därtill kommer Bengt Sjöströms älg i konstsmide som tycks finnas överallt på Liljevalchs, bland annat som ”Årets kock”. Detta är Vårsalongens sämsta sida.

Och man tvingas konstatera att Karin Nygårds Bengtsson, en av de mer namnkunniga av salongens konstnärer, passerat gränsen för det patetiska, med det jättelika fotot av en kvinnogestalt i kostym som sitter sorgsen vid en säng där en hjort ligger nedbäddad.

I år har Vårsalongens jury haft ambitionen att få med ”hela Sveriges konst”, men nära 60 procent av deltagarna kommer ändå från Stockholmsområdet. Från Göteborg kommer ungefär 15 procent och från Malmö och Uppsala fyra procent. Färre än tio konstnärer bor i Norrland.

Från Gävleborg kommer möjligen en, nämligen en viss Ulf Sixtensson (född 1957) från Vallsta, som enbart anges som autodidakt (självlärd) i katalogen. Han har inte synts till i länets konstliv. Hans ”Radioactive Man” (figur ur Simpsons på tv), är ett expressivt porträtt à la Erland Cullberg. För övrigt finns det fler Vallsta i landet.

Anna-Karin Bruus, som har sina rötter i Söderhamn, kom med även i år, nu med två stilleben av ett mycket eget slag. Hon målar noga förgängelsemotiv med smak av 1600-tal. Hon är också biolog och i ”Mouths to feed” har hon i denna vanitasbild – som för att betona livets kraft mitt i allt som vissnar och dör – placerat ett fågelbo.

Verk finns i material av alla de slag – från ett för salongen nyuppväckt akvarellmåleri och keramik, till träskulptur och objekt i form av ishockeyspel.

Men måleriet dominerar. Där finns graffiti som fått ett tillägg av stickat, klassiskt olja på duk i Odd Nerdrums ointressanta efterföljd, ett tecknat porträtt av Olof Palme och en parafras av Erik Sigerud på Lionardo da Vincis ”Nattvarden”, där gestalterna är klädda som affärsmän i kostym och deras händer som av en händelse släpper ifrån sig färgdroppar som kan tolkas som blod. Verket heter ”Post Mortem” (Efter döden). Falukonstnären Jan Tigerstrand (tidigare Laggar) excellerar med sin teknik, men åtminstone jag blir osäker på bärigheten i hans postmoderna gester.

Religiösa motiv brukar för övrigt sällan refereras till på Vårsalonger, men dagens debatt har satt spår bland annat genom den klassiska fiskargubben med pipa som fått en slöja av Nicholas Nordquist, och i Fria Farms ”Ulla”, som gestaltar en kvinna med ett skäggigt ansikte…

Staden är ett kärt motiv. Här finns klassiskt nysakliga gatumotiv, en halvklädd kvinna vid en busshållplats, broderade idyller och dystopier där förortens tegelstenar förvandlas rill ruiner. Naivisten Lim-Johan har satt en del spår i exempelvis Johannes Branders intressanta landskap.

Annars är Karin Mamma Andersson och Cecilia Edefalk de mer framträdande förebilderna.

Ett tema som skymtar i Vårsalongen är krig och konflikter. Jin Jiang från Uppsala tecknar medryckande i tusch i en triptyk hur kriget infiltrerar vackra landskap till ryttar- och segermonumenten tycks tränga ut de levande ur världen. Man kan undra vad dessa kolosser uträttat, egentligen.

Tyvärr är det ganska långt mellan de intressanta målningarna, trots mängden. De tekniska bristerna och en valhänthet inför motivet känns ibland besvärande. Allt som är snett och vint och eget är inte folkkonst eller naivism.

Den fotografiska bilden blir lite i skymundan det kanske starkaste i Vårsalongen. Om våld berättar Aida Chehrehgohsa i sitt verk ”Till mamma, pappa och mina två bröder”, ett jättelikt foto (vinyl på duk), en iscensatt bild av stridande, men inte soldater utan vanliga människor, alltså ett socialt slagfält som visar hur våldet tränger in i vardagen, i familjen.

Även om norrlänningarna är få på Liljevalchs, kommer Luleåkonstnären Dan Lestanders dvd ”Dreams and whishes” att vara en av publikmagneterna. Han har tidigare arbetat med vatten – nu har han huggit rektangulära vakar i isen och låter vinterbadare då och då sticka upp huvudet och sjunga ordlöst. Det är fantasifullt och frihetligt på något odefinerbart sätt.

Skulpturen är inte helt utdöd. Aleksandra Kucharska har skapat en kvinnogestalt i gips som frånvarande och sorgset betraktar sin hand som vilar på sängen hon sitter på. Det finns en stark exakthet i kvinnans hållning och tysta bön efter tröst.

Som en motsats kan man se den säkra och krucifixliknande ”Fågelskrämma” i björk av umekonstnären Johan Söderberg mitt i stora salen.

Skrotskulpturen ”Gårdvar” av Hans Andersson bär som människans evige (och ödesdigra) vakthund krigsfartyg på ryggen, medan Lars Brunström har gestaltat en paddas språng i en skulpturserie. Annars är naturskildringarna i dessa tider av klimatdiskussioner få – och inte särskilt djupsinniga.

Fotnot. Vårsalongen består av 245 verk av 131 konstnärer, 71 kvinnor och 60 män. Medelåldern är 39 år, den yngsta deltagaren är 19 år medan den äldsta är 77. Till salongen sökte 2014 personer, ett par hundra fler än förra året. Förutom två representanter för Liljevalchs bestod juryn av Pontus Hammarén, konsthallschef i Alingsås, Claudia Schaper, intendent på Kristianstads konsthall och Karolina Peterson, chef på Mjellby konstmuseum utanför Halmstad.

Annons
Annons
Annons