Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dödskonst för hårdrockare

/

En snygg ironi finns i att visa en konstutställning med utgångspunkt i den mörkaste av mörka musikgenrer – andra vågens norska black metal – när året är som ljusast, de veckor när solen likt en obstinat skitunge vägrar gå och lägga sig.

Annons

Men det är inte bara den ironin som förklarar tidpunkt för utställningen. Konstcentrum kan hoppas på hundratals extrabesökare i form av hårdrockare från Getaway-festivalen.

Utställningens titel, ”Om ljuset tar oss”, är lånad från genrens ikon Varg Vikernes och bandet Burzums album ”Hvis lyset tar oss”. Black metal är en lustig hybrid av 80-talets metal och klassisk musik, tysk elektronisk musik och folkmusik (en föredömlig, introducerande Spotify-lista finns på Konstcentrums hemsida), en genre med hög medvetenhet om nordisk kulturhistoria, i synnerhet den fornnordiska. De fyra konstnärerna som ställer ut har alla en relation, på ett eller annat sätt, till black metal.

För att komma in till utställningen måste man först passera ett slags vapenrum, inspirerat av kyrkors förmak där vapnen skulle lämnas under gudstjänsten. Konstnärerna har alla lämnat av sitt bagage: Ett enormt smycke, två tjocka rockar och en målning av en brödrakamp med svärd.

Den rysk-svenska konstnären Petr Davydtchenko bidrar främst med två videoverk, ett där han i en självspäkande Golgata-vandring över snöskaren, naken och överhälld med tusch släpar på ett tungt och otympligt smycke i form av bokstäver som stavar fram ordet ”Mayhem”, titeln på ett av black metal-genrens band. Om det finns en ironi i valet av tidpunkt, är det en klick av ironi i en annars gravallvarlig genre, och samma allvar finns i Davydtchenkos två videoverk. Det andra består av en modell av ett slags kyrka/industrilokal, som i slow motion brinner ner, en kommentar till de kyrkbränningar som förknippas med genren. Varg Vikernes dömdes till 21 års fängelse för flera kyrkbränningar och ett mord på en annan musiker. Kyrkorna byggdes på forna hedniska kultplatser, och nedbränningarna är en hämnd och en återupprättelse för den fornnordiska tron.

Davydtchenkos verk bleknar emellertid i mötet med nästa konstnär, Viktor Rosdahl, den mest begåvade konstnär som jag har sett på länge i Gävle. Hans mikroskopiskt myllrande makabra bildvärld imponerar i varje verk, i synnerhet i den tortyrskildring som möter besökaren först. Inspirerad av ett martyrskap, där blicken istället vänds mot bödlarna, är väggmålningen en stark surrealistisk skildring av en avrättning. Med en djävulsmaskin vevar bödlarna upp martyrens tarmar ur kroppen, och tarmarna tar aldrig slut, de ormar sig över hela väggen och tycks tränga ut över Konstcentrums golv. Motivet återkommer i flera av verken, som utforskar frågan vem som är bödel och vem som är offer. Vad är det för mekanismer som får en människa att långsamt dra ut tarmarna ur en annan människa? De är verkställarna av någon annans sjuka fantasi.

Viktor Rosdahl arbetar på upphittade föremål, och den förutom väggen bästa tortyrbilden är gestaltad på en presenning, där bödlarna färdas ut i rymden, med den kvarlämnade, torkade leran som nebulosor och de vindlande tarmarna får kosmiska proportioner.

Skogen är central i kontexten, och de stora fönstren ut mot naturen bakom Silvanum samspelar med utställningen, inte minst i Rosdahls motiv med en förtätad förortsmiljö där höghusen tycks växa ur asagudarnas urskogar.

Kanske är det inte passande att göra något så ohedniskt som att skicka ett brev till tomten på en utställning om black metal, men jag önskar mig en separatutställning med Viktor Rosdahl i Gävle.

Flest kommer att se Daughters of Valhallas bidrag, som består av ett vakttorn på en av öarna utanför Konstcentrum. Med titeln ”Heimdall – Valhalla border surveillance” är den en kommentar till alla vakttorn, om så gränsen är mellan öst och väst eller mellan Mexiko och USA. Till Valhalla-döttrarnas (en duo som består av Monica Winther och Kjersti Vetterstad) bidrag hör också en film om fornnordiska jättar, där de själva utstyrda till monster härjar runt i skogarna. Om ironin finns någonstans är det här, i en grimas om utomstående föreställningar om det nordiska. Jag förstår grimasen, så att säga, utan att tycka att den är särskilt intressant.

Egentligen är det bara Viktor Rosdahl som övertygar, men passionen bakom utställningen, som lyser ur curatorerna Carl Bergströms och Joakim Forsgrens ögon, ger energi till hela ”Om ljuset tar oss” som framstår som årets hittills roligaste konstevent i Gävle.

Annons
Annons
Annons