Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Efter Tjernobyl: Gävle har fått ett udda monument

/

Ibland kan man tro att Tjernobylkatastrofen var större i Gävle än i Ukraina.

Hotet kom utifrån och det var osynligt. Det satte mer skräck i oss än biltrafiken som bevisligen dödat fler Gävlebor under åren som gått sedan kärnkraftverket havererade.

Men det var naturligtvis också oron för kärnkraften över huvud taget som orsakade paniken. Först trodde vi ju att det var en härdsmälta i Forsmark. Det kunde lika gärna varit en härdsmälta i Forsmark. Det kan fortfarande bli en härdsmälta i Forsmark.

Rädslan var på sätt och vis en symbolisk rädsla. Tjernobylolyckan fick oss att inse att det var rätt att vara rädd, helt enkelt.

I dagarna är det exakt 25 år sedan Tjernobyl – vi säger ju ”Tjernobyl” när vi menar explosionen i reaktor fyra i Tjernobyl och hela katastrofen som följde.

I Gävle hålls en minnesvecka med en rad olika kulturarrangemang. Ett av dessa var invigningen ett nytt videokonstverk med anknytning till Tjernobyl. Specialbeställt av Länsmuseet Gävleborg, från den internationellt kända svenska konstnären Lina Selander. Filmen, en 14 minuters ljudlös loop, installerades på Stadsbiblioteket och kommer att kunna ses under minst ett år framöver.

Den heter ”Anteroom of the real” och visar någons händer som bläddrar fram fotografier, ett och ett. Det är som både film och stillbild på samma gång. Stillbilder – av operatörer i kontrollrum, en kollapsad kärnkraftsreaktor, sanerare, övergivna gator, brännskadade kroppar. Och rörliga bilder – av ett stumt bläddrande. Det som händer i filmen är själva betraktandet.

Jag tänker mig att ”Anteroom of the real” utforskar hur en händelse uppfattas i efterhand. 25 år har gått. Minnet av dagliga becquerelrapporteringer bleknar. Pripyat är en spökstad långt borta. Vitryssar med ”tjernobylhalsband” (operationsärr efter sköldkörtelcancer) är statistik i tv-dokumentärer.

Händelser förvandlas. Inte enbart genom glömskan utan genom allt som hänt sedan den inträffade.

Så vad har berättelsen om Tjernobyl blivit i dag? Berättelsen om något som bara kunde ske under det byråkratiska sovjetstyret och med urmodig teknik? En berättelse i samma svartvita bilder som andra världskrigets bomber? En berättelse om ett kultigt utflyktsmål för extremturister?

Förmodligen berättar vi annorlunda i Gävle, liksom som på andra platser som drabbades av nedfallet. Det yttrar sig i minnesveckan just här – medan ett museum i Stockholm ställer in sin planerade Tjernobylutställning med hänvisning till Japans olycka.

Men också Gävleborna har glömt. De skruvar generat på sig när utsocknes flinar över att barnens sandlådor spärrades av; Fukushima – där kan vi snacka radioaktivitet, ha ha.

Nu kommer ”Anteroom of the real” att finnas som påminnelse. En påminnelse lika mycket om en verklig katastrof som om hur lätt verkligheten kan arrangeras om till platta bilder i felaktig följd.

Lina Selander är ingen lättbegriplig konstnär. Den officiella beskrivningen av ”Anteroom of the real” talar bland annat om olika lager som interagerar. Selander intresserar sig för spänningen mellan historien och hur den skildras. Kameran är å ena sidan ett utmärkt verktyg för att dokumentera hemskheter – å andra sidan är filmens projicerande funktion i sig något hoppfullt, resonerar hon. Jag gissar att det hoppfulla ligger i att man inte gör en film om det inte finns några överlevande att visa den för.

Och på det sättet kan ju ”Anteroom of the real” faktiskt ses som något positivt. Att Gävles eget Tjernobylmonument blev ett videokonstverk är dessutom väldigt coolt.

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons