Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förbluffande feminist

/
  • Speglar samtiden. Mary Kellys konstnärskap sammanfattas på Moderna museet.
  • Mary Kellys rum.  ”Habitus” med form av familjeskyddsrum och glashuset ”Multi-Story-House” med blästrade citat.

Annons

Mary Kellys konstnärskap sträcker sig från sjuttiotalets feminism in i samtidens queerteorier. Med humoristisk och kritisk blick vänder och vrider hon på begrepp om identitet, sexualitet, språk, tid och kollektivt minne. Med stöd i vetenskapliga teorier belyser hon olika erfarenheter och väcker känslor hos publiken.

Ett av hennes första verk inleder utställningen, ”Nightcleaners” (1973–75), en experimentfilm om städerskor i London.

Mary Kellys allra senaste verk ”Habitus” (2010) är producerat specifikt till Moderna Museet i Stockholm. Verket hämtar formen från små familjeskyddsrum som lanserades under andra världskriget i England. Rummet, en halv cylinder, är perforerat av spegelvända citat från överlevande. Texterna är läsbara i golvet som utgörs av en heltäckande spegel.

Konstnären ställer sig frågan om hur krigsgenerationen förmedlade sina erfarenheter från kriget till generationen som kom efter. Vad är det vi för vidare? Det vi säger? Eller det vi inte säger? Det vi förträngt och utelämnat?

Som professor på University of California i Los Angeles har Mary Keller samarbetat med sina studenter i projektet ”Multi-Story House” (2007). Ett glashus med väggar genombrutna av texter. På insidan blästrade citat från Kellys generation feminister, på utsidan de kvinnliga studenternas erfarenheter om identitet i en globaliserad värld. Dörren till huset står vidöppen och man kan gå in i det bräckliga huset och omsluts då av ett kallt neonsken.

Överbryggande samarbeten mellan generationer är viktiga, menar Keller:

”Jämfört med min tids feminism är ilskan borta i dag. Men jag skulle säga att glädjen finns kvar, i samvaron med kvinnor som har en gemensam strävan.”

I samma rum som det självlysande växthuset visas det omfattande ”Post-partum Document”, verket som orsakade rabalder när det visades första gången i London 1976.

När man vandrar runt i dokumentationen och får följa Kellys sons utveckling från nyfödd till skolbarn, är det svårt att förstå vad som upprörde på sjuttiotalet. Idag är intrycket snarare varmt personligt och mer humoristiskt än kontroversiellt. Samtidigt imponerande i storskalighet, konsekvens och uthållighet. Keller har dagligen dokumenterat exakt vad sonen åt och resultatet. I blöjan.

Bilderna förmedlar både strikta faktadiagram, slitgörat och miraklet som varje förälder känner igen. I alla babybilderna speglar sig glashuset och påminner om temat ”dialog mellan generationer”. Hur skapas identitet?

Den svartvita fotoserien ”Primapara” (2007) hakar i frågeställningen. Små foton av en baby, en kroppsdel per bild. Ett öra, ett öga i profil, en pytteliten nagel som blir klippt. En ny liten kropp ska omformas till kulturvarelse?

Historiskt har berättelser förts vidare i muntlig tradition. En medeltida variant är balladen, där man dansade och diktade om hur storpolitiska skeenden sammanflätas med enskilda levnadsöden.

Efter kriget på Balkan cirkulerade en historia i media om en borttappad bebis. Mary Kelly läste om barnet och blev så djupt berörd att hon ville göra ett verk om pojkens märkliga öde; ”The Ballad of Kastriot Rexhepi” (2001).

Mediastoryn handlade om ett barn som blev kvarlämnat när föräldrarna flydde serbernas invasion av Pristina. Han omhändertogs och gavs det serbiska hjältenamnet Zoran. När Nato-trupperna invaderade och serberna flydde övergavs han på nytt och på sjukhuset kallades han Lirim, ”frihet” på albanska. Till slut återförenades pojken med sin familj och återfick sitt ursprungliga namn.

Han blev patriotisk hjälte och enligt världspressen var hans första ord ”Pappa”!

I en lång, bred textremsa, vindlar sig balladen, om Kastriot. På avstånd är de långsmala, svartvita objekten fantastiskt vackra. Man följer de som vågor ringlade textbilden och får orden sjungen i hörlurar, tonsatt av Michael Nyman. På nära håll upptäcker man sedan att materialet är gjort av torktumlarludd! Associationer kring något så oansenligt ger ett gripande intryck och historien smyger sig kusligt nära.

Genom att klä konstteorier i vardagliga material buntar Kelly ihop den vetenskapliga, historiska och politiska arenan med sitt eget liv, sin tid, sin bakgård. Hennes arbeten skär på tvärs igenom lager av föreställningar, tankesätt och traditioner.

I snart femtio år har Mary Keller berättat historien om samtiden ur feministiskt perspektiv. Ibland underifrån. Ofta spegelvänt. Alltid oväntat.

Annika Erixån

Annons
Annons
Annons