Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gamla hjältar får liv på vävar

/

Berit Sahlström och Elin Forssell är olika. De är olika gamla, har olika erfarenheter, använder olika material och olika uttryck. Men deras skilda bildvärldar möts i köket över en fika.

Annons

Gärna med en prinsesstårta på bordet. Där utvecklas ett samtal, spontant och naturligt och opretentiöst, lite skvaller, lite skämt, lite allvar och, kanske, en del trams. Småprat helt enkelt. Berit och Elin har länge delat ateljé och man förstår att de har fikat ihop en hel del.

Många av bilderna handlar också om fika. Och en del lite oväntade gestalter bjuder in sig själva. I Elin Forssells kök sitter plötsligt Moa Martinsson med på ett hörn (”jag tyckte att det var något som fattades på bilden, så plötsligt kom jag på att det var Moa Martinsson”, förklarar Elin som om det var den naturligaste saken i världen.) Och i Berit Sahlströms trädgård delar hon och Selma Lagerlöf på just en prinsesstårta. Det är vardagligt och lite magiskt, på samma gång.

Selma Lagerlöf återkommer för övrigt på ett sjukt snyggt vävporträtt med titeln ”Budoselma”. Där har hon håruppsättningen, blicken och ansiktsuttrycket hos en sumobrottare. Fler gamla hjältar blir vackert porträtterade på vävar: Astrid Lindgren, som gammal och vis och – inskjutet i samma bild – som ung och elegant. Och Sylvia Pankhurst, legendarisk suffragett, återkommer på två olika vävar med sinsemellan olika uttryck. Som ung: stiliserad som en gammal grekisk reliefbild. Och sedan som gammal: personlig, bastant och psykologiskt uttrycksfull.

Berit Sahlström gör bilder i något dataprogram också: ett där ett par stiliserade figurer sitter och fikar (vad trodde du) och där det står med snirkliga bokstäver: ”Vi pratade länge, och snuddade vid varandra”. Sen står det, med mindre bokstäver och längre ner, jag upptäcker det inte förrän jag går och tittar på den här utställningen för andra gången: ”... men först hade jag städat”. Också det känns lätt öververkligt, fast det också förstås på ett vardagligt vis.

Elin Forssell håller sig gärna i köket, eller ute i stan. Hennes kök är varma men också lite ödsliga med sina stora, tomma ytor. En skomakarlampa hänger ofta ner från taket och ibland syns ljuset utritat som en avgränsad kägla över bordet. Hon har också ett sätt att se rum och färger som ibland för alla perspektiv att vrida sig, på det sättet kan en trottoar bli en krängande tredimensionell sekvens av en bergochdalbana och asfaltsvägen där intill ett grönt hav.

Och förresten: det finns ett fint galleri i Rosa huset i Gävle nu! Bara en sån sak. Tror det är många som har missat det.

En dryg vecka till har man på sig om man ska hinna se Berit Sahlströms och Elin Forssells saker.

Annons
Annons
Annons