Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han loopade släkten

/
  • Hypnotiserande. Jonas Westlund har tagit filmer på avlägsna släktingar och i loopar låtit dem repetera samma aktivitet i evighet. Videokonstverket visas på nyöppnade Galleri Galaxen i Sandviken.

Annons

En kvinna tvekar att stiga ner i en pool, en man nickar en tygboll, en annan luktar på blommor, en tant vädrar en duk, en gubbe planterar i trädgården, ett barn hoppar, en karl i vitt linne dansar lite skönt för sig själv…

På sju tv-skärmar har konstnären Jonas Westlund, tidigare i duon bakom Galleri Lars Palm, loopat små fragment av 70-tal. Personer som för evigt har fastnat i en rörelse, en tanke, en dans. Snuttarna föreställer avlägsna släktingar till konstnären, tagna från filmer som han har kommit över, och till ett ljudspår fyllt av knäppande ljud – likt elektriska hackspettar och syrsor – är de fångade i en repetitiv rytm.

Westlund mixtrade först med att skapa ett narrativ kring bilderna, men som de presenteras nu, på det nyöppnade Galleri Galaxen, är det avsaknaden av berättelse som ger filmerna en hypnotisk effekt.

Livets repetitioner, de upprepningar som vi alla gör dagligen, framträder i olika ljus. Först känner jag en uppgiven meningslöshet över all denna upprepning som inte slutar förrän allt, hela livet, är över, men vår fångenskap i repetitionen får efter ett tag i installationens sällskap också andra, mer försonande skiftningar. Visst, upprepningen kan vara såväl tragisk som löjlig, men det finns också någonting ömt och vackert i att se dessa okända människors upphakning.

Tiden som betraktaren tillbringar med dessa filmsnuttar är väsentlig för hur de uppfattas, då människorna först ger ett komiskt intryck, men med tiden sipprar allt mer aggression in i deras beteende.

En ingång till verket som konstnären själv nämner är våra tankebanor och de loopar som de tenderar att fastna i. Repetition är inte direkt en outforskad värld inom videokonsten, men Jonas Westlund tacklar ämnet bra, med styrkan främst i verkets komposition och i de charmiga bilderna från det rörliga släktalbumet.

Annons
Annons
Annons