Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Konstverken mejslas fram ur mörkret

/

Jag vet inte riktigt varför, men när konstutställningar tar plats i flera våningar brukar man börja uppifrån och sedan arbeta sig nedåt. (När jag tänker efter är det kanske för att det för att det brukar finnas fika där nere och det blir på något sätt logiskt att ta det sist av allt.)

När man tagit sig till Avesta i södra Dalarna och gått trapporna upp till fjärde våningen i slaggstenshyttan i ortens gamla järnverk och kliver in i utställningshallen förstår man snabbt att det här inte är någon vanlig sommarkonstutställning. Till att börja med så har man mörklagt stora delar av järnverket, så att konsten inte flödar i ljus utan i stället mejslas fram ur mörkret.

Det sker försiktigt i Joakim Johanssons skarpt realistiska målningar, som sällan har behövt andra färger på paletten än svart, vitt och gulbrunt. Därifrån har han med förmodernistisk hantverksmässighet trollat fram smått hypnotiska bilder med starka, koncentrerade ljuskällor.

I andra delen av lokalen hänger några storblommiga uniformer på galgar med kängor under. Baskrar hänger också lite här och var. När man tittat på de första öppnar sig nya rum, med nya uniformer. De kommer liksom droppvis, tills man till slut kliver in i ett med upplyst rum helt fullt med blommiga uniformer.

På en plattskärm som är verkets centrala del spelas en film. Till en början ser man inte mer än en skog av blommor, där någonting ibland tycks röra sig på ett underligt sätt. Efter ett tag börjar ögat urskilja soldater i långsam rörelse. De smälter nästan helt in i det storblommiga landskap de smyger omkring i. Verket heter ”Angel-Soldier”, är gjort av den sydkoreanska konstnären Lee Yongbaek, och har tidigare ställts ut på konstbiennalen i Venedig.

Alla verk i hyttan är inte så här bra, men alla har ägnats lika mycket omsorg. De har getts alla förutsättningar att interagera med besökarna i de här enorma lokalerna, och någon har verkligen tänkt till när det gäller ljuset och ljudet. Här känner man konsten med kroppen. Det finns inget riktigt likadant i vår egen region, tyvärr.

En trappa ner har italienaren Alessandro Lupi gjort skulpturala verk av osynliga trådar, flourecerande färg och ultraviolett ljus. Resultatet blir kroppar som tycks sväva fritt i sängstommar och gamla koffertar.

I en stor hall har Aleksandra Stratimirovic en nytolkning av akvarell. En lite pixlig kvinna framträder mot ett sommarlandskap i ”Sunny day”. Går man närmare ser man att det i själva verket är en ljustavla med små glashyllor framför. På hyllorna står små glasburkar med vattenfärg i olika nyanser, och det är de färgerna som bygger upp bilden.

Ingalena Klenell har byggt upp en klingande isvärld av glas, och Torbjörn Grass har gjort en ”taktil opera”, där man själv får ta en trumpinne och hamra loss på en massa klanglig skrot. Mikael Ericsson har byggt en stor rundel där man får ta del av en ”myrnebulosa”, med ljud- och filmsekvenser som löper runt i hela rummet. Lucy Glendinning har gjort en serie skulpturer av fjärderbeprydda barn, där en, ”Unknown boy” har en så sorglig och samtidigt stolt uppsyn att den kommer mig att tänka på de barn som offrats och offras för barnarbete i industrin, på platser som den här för länge sedan, på andra platser i dag. Och allt det här är bara en del av det som finns på Verket i Avesta, väl värt resan.

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons