Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mackmyra macabre– förgängligheten råder

/
  • Eva Klingberg har adderat en kvinnas svarta silhuett till den tidigare skulpturen av hennes make som vilar mot en trädstam.
  • Blod flöt under tillverkningen av Anna Nyberg Pudelzons hängmatta av konservburkar.
  • Verk på tillväxt. Plastankor inväntar mer grönska i en av parkens dammar. Av duon Klarzon-Mberg.
  • Aj! Pelle Engman torterar en skyltdocka.

Vila. Ett tema som inte är långsökt i Mackmyra brukspark, där vårens löv fortfarande har någonting babyaktigt över sig och där vattnet porlar sövande intill skulpturerna.

Annons

Vila kan vara någonting skönt, någonting avslappnande och energigivande. Men vila kan också lätt övergå i frustration, rastlöshet, en känsla av att stå still. Vila kan också vara sista vilan.

Just det senare, den sista vilan, är en tolkning av curatorn Kiki Larssons tema som återkommer i flera av verken. Tydligast i Lars Perssons stora vita kors, med titeln ”Stilla vila?”, som vackert sträcker på sig mellan de raka, magnifika tallstammarna. Där skulle jag kunna tänka mig att ligga begravd, tänker jag makabert.

Inte den enda makabra tanken under rundvandringen i skulpturparken. Hur kan man tänka någonting annat än makabra tankar vid åsynen av Pelle Engmans verk, som består av en torso som ligger på en spikmatta. En skyltdocka på en fakirbädd är en ganska banal bild, men omgivningen ger det hela en extra udd. Så är det med alla verken i utställningen. De går inte att ses som enskilda delar utan det är skulpturparken som helhet som är upplevelsen.

Förgängligheten finns även i Lars Wreidings kokonger som hänger från träden, verk som har legat till sig i ett garage under ett decennium. Nu ska de möta sin sista vila. Det är bestämt att de ska få hänga kvar i parken tills de rasar, som fallfrukt, och naturen tar tillbaka dem.

Det är fascinerande att människan kan se en så vacker plats som Mackmyra brukspark och se efter skuggorna i den, leta efter det som skaver. Edens lustgård är en oundviklig referens, i synnerhet när man ser Ami Widahls orm som slingrar sig över bäcken med kroppen vilande på dess botten.

Anna Nyberg Pudelzon har skapat en hängmatta som på håll ser inbjudande ut, men som, vid en närmare granskning, visar sig bestå av plåt från konservburkar. Gissningsvis är det inte skönare att ligga på den än på Engmans spikmatta. Där har vi den igen, rastlösheten och obekvämheten som är granne med vilan. Efter några semesterveckor upplever många att även en hängmatta i tyg blir lika obekväm som den i konservburksplåt.

De flesta av skulpturerna har skapats i harmoni med naturen, i nära samspel med platsen, men Pia Elfströms ”Out” bryter tvärt mot grönskan. Ett UFO har landat i parken. Medan andra skulpturer är flyktiga och har det förgängliga som en utgångspunkt, är Elfströms skulptur till synes evigt bestående. Den ser också malplacerad ut när den skiner metalliskt mot klorofyllen. Jag gillar det rebelliska i det när alla andra försöker smälta in.

Behöver jag avsluta med en uppmaning om att besöka skulpturparken i Mackmyra? Det är väl en självklarhet vid det här laget.

Annons
Annons
Annons