Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mötet med duvan lyfter

/

Annons

Maria Hedenvinds exempel visar att det aldrig är försent att uppfylla sina drömmar. Konstnärskarriären kom av sig, efter studier på Konstfack under 1950-talet, och som för så många andra kvinnor fick det egna intresset anstå till efter pensionen.

Snart märker jag att det som finns gemensamt i alla de verk som fångar mitt intresse på Galleri K:s väggar innehåller människor. Motiven med mer av stilleben-karaktär har svårt att konkurrera med det liv som uppfyller målningarna så fort en mänsklig närvaro introduceras.

I synnerhet är det ”Flicka med duva” som är outstanding, en gatumiljö där ett möte mellan just en flicka och en duva uppstår, i ett tillfälligt samförstånd över arterna där en känsla av utstötthet har större tyngd än allting annat som skiljer dem åt. Flickan ser på duvan med en trumpen min, hennes ansikte påminner om en goblins, och den gröna färgen går igen från ansiktet i duvans kropp som en markering om släktskap. Ett mycket lyhört porträtt.

Även ”Insikt” – ett självporträtt? – visar Maria Hedenvinds känsla för människoansiktet, som här får en spänning av det mystiska löv som utgör målningens andra hälft. Ögonen sneglar mot lövet, som om det hotar, eller vill det bara henne någonting? Ålderns höstlöv?

Förutom dessa två porträtt faller jag för hur hon i de tre Riddarfjärden-motiven omger hamnarbetarna med liksom ett mytologiskt ljus. Tre målningar som alla mycket värdigt sällar sig till en tradition av att skildra arbetare. Arbetet är tungt och trist, kanhända, men Maria Hedenvinds ljus gör det uthärdligt, ja till och med vackert.

Det räcker för övrigt med några bara ben som mänsklig närvaro för att hennes motiv ska få liv. Vem kan se på de solbadande, rosabrända och tragikomiska benen i ”Stranden” utan ett leende?

Annons
Annons
Annons