Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om du undrar över meningen med livet

/

Annons

Vad är tillvaron? Hur ska grunden för våra dagar och erfarenheter förstås och uttryckas? Det låter som svåra filosofiska ämnen – och är det väl också – men Gävlekonstnären Annika Erixån Åmvall utforskar fantasifullt denna grundfråga i sin genomtänkta utställning på Konsthallen i Sandviken.

Hon utgår från olika sfärer och former som hon närmar varandra. Vi möter dels det kala, bergiga Islandinspirerade landskapet, dels de liggande och sannolikt lidande indiska hundarna. Både landskap och hundar har givetvis betydelser utöver det geografin. Hundarna, som hon skildrar i fina, expressiva akvareller, har hon gett indiska gudanamn som Ganesha och Saraswati. Det är bilder som söker en mening, en upprättelse för hundarna som av oss människor antas – om vi nu reflekterar över saken – leva ett liv som präglas av törst, hunger och sökande efter svalka. Hur överlever de, varför finns de, hur stort är deras lidande?

De berglandskap Annika Erixån Åmvall visar är kala och sluttande. Hon har målat och tecknat landskapen, men också skulpterat dem i betong, trä och brons. I de stora, sluttande bergen finns raviner i den ärrande stenen och i ett par stora bilder – liksom i betongskulpturen – står en container vid bergets fot. Containern varieras i storlek och form och kan ses som ett kärl för att samla upp människans erfarenheter. Konstnärens prövande av formerna leder också till bilder som ”Gult hundhuvud”, där huvudets abstraktion vetter mot det sluttande bergets form.

Annika Erixån Åmvall är inte klassicist, som ställer bergens oföränderlighet mot en människans och djurens tillfälliga tillvaro, utan söker bergens ständigt pågående förändring från lava till sand, den väldiga cykel bergens existens kan mätas i. Och det är bara människan som kan uppfatta bergen och deras uppgång och fall, fundera över dem. Det är en del av hennes uppgift som sambandssökande.

Konstnären kompletterar sina geologiska undersökningar i akvarell med utsnitt av isländska glaciärer, av en sjunkande sol som svävar över havet och Krafla, den intensivt röda gejsern. I färgernas kraft och anslagets poesi finns nyfikenheten och hänförelsen över tillvarons hemlighetsfulla rörelser.

I Konsthallens innersta rum överraskas besökaren av två träskulpturer som jag associerar till en mästare och poetisk modernist som Torsten Renqvist. Den liggande kvinnan gömmer sitt ansikte och tycks sörja. Det finns fler liggande gestalter bland akvarellerna – men deras liggande är mer mångtydigt. Man talar om den sista vilan, men de prövar den kanske bara.

Den andra kvinnan, den sittande, är fångad i ögonblicket då hon lyfter huvudet för att se sig om. Kanske har hon uppfattat något utom eller inom sig av världens signaler. Hon har fortfarande sorg och känner kanske kroppslig smärta eller oändlig trötthet. Men hon kan tänkas resa sig.

Längst in i utställningen smyger en mystisk figur – ”Dynamitard”. Med blodiga fötter i det svarta står han för sabotaget, brottet som ständigt hotar varat. Varning, alltså.

Om tillvaron, om hur hunden kan tänkas uppfatta den, hur människan utforskar och påverkas av landskapet, själva landskapets liv i dess kokande inre, tiden och vädret över landskapet, drömmarna och reflexionen, människans försök att finna en mening bortom förtvivlan och sorg… allt i denna utställning kretsar kring våra möjligheter att begripa – för när Annika Erixån Åmvall försiktigt lösgör tillvarons delar från varandra och sammanför dem i både tidigare och nya konstellationer är det varken spel eller lek, utan ett varsamt prövande av varat.

Annons
Annons
Annons