Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Titta med öronen!

/

Annons

Ljudkonst finns, men bildkonst med ljud har man knappast sett – i varje fall inte gjord med de bestämda grepp Gävlekonstnären Annika Erixån tar i sin utställning i Bollnäs konsthall.

”Sonotop” kallar hon utställningen, alltså en plats där vissa ljud finns, inklusive mänskliga låtanden. Hennes ljudbilder består av teckningar i tusch och måleri i litet format.

Hos en del människor samanfaller två eller flera sinnen. En del hör färger och andra kan se ljud. Förmågan (synestesi) kommenteras inte i utställningen, men besökaren inbjuds att pröva sina sinnen. När Annika Erixån tecknar en farande kanonkula eller en upprörd demonstrant uppstår tydliga ljudbilder. Örat är med. Och att ”Mrs Inc” är en krävande dam kan man nog både se och höra. Ibland är ljudbilden förstås mer komplicerad – som i det tecknade huset där ljuden läggs intill varandra som ett lapptäcke.

Annika Erixån var gästkonstnär i Kina 2010 och hennes rustika tuschteckningar är rättframma och rätt modiga kalligrafiska äventyr. De största teckningarna är gjorda på rispapper.

Barnet och ängeln är två andra motiv som vart och ett har sin särskilda sfär av ljud. Barnets värld kommer igen i en del tuschteckningar med ett mer oformligt uttryck. Ett exempel är ”Flygplan”, som jag tycker låter mer som en gammal brummande DC 3:a än en nutida vinande Boeing; kanske tänker Annika Erixån på att barn lever närmare sina sinnen.

Man kan säga att målningarna i litet format är ett andra spår i utställningen. Målningarna, som domineras av rött, är platser för det lågmälda, de intima, mer stilla ljud som ofta omges av tystnad – som en kyss, ett hjärtas skugga, eller ett möte. Djuprött är kanske i sig ett tecken för intimitet, som i Annika Erixån måleri kan finnas i så skilda ting som nåden, brösten och underbyxan. I rött finns också torpets djupa ljud som en kontrast till husets alla mer ytliga.

De två spåren är fina stigar genom utställningen. Tuschteckningarna låter inte bara mest, här finns också rebusinslag för att skapa ljudassociationer – det är roligt att se sopranen som nästan plågat ger sig ut i det okända, bagaren med sitt runda bröd, polisen med sin bestämda närvaro och järnarbetarnas gemensamt frambringade stålklanger.

I målningarna är ljuden poetiskt närvarande. Annika Erixån överlåter åt betraktaren att fundera över ljud till bilder med titlar som talar om blommande hjärta, den trolovade och en grotta. Det är inte lika enkelt som att se ljudbilder av polis eller sångkör…

I utställningen finns en poetisk skog av vitmålade björkstammar som ett stilla nav. Intill finns 39 former av ”Hoppet”. Formerna är små koner i stengodslera, förutom två som är av mongoliskt papier maché, som placerats på ett podium. Konen är en urform för tält eller kåta, men kan också ses som en plats där alla ljud finns: tystnaden.

Annons
Annons
Annons