Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tor är vred på Vårsalongen 2014

/

Motsvarighet till musiklivets publik­rusiga festivaler? Liljevalchs Vårsalong är som konstens egen Springburst! Vår kritiker Niels Hebert spanade efter tidens trender på utställningen som öppnade i helgen.

Annons

Vårsalongen på Liljevalchs är i år en ganska tam historia. Inga provokationer eller häftiga utspel stör i denna koloss till konstutställning. Det är väl inte nödvändigt, men salongen har blivit ett slags underhållning och det är glest mellan de verk som skapar eftertanke eller träffar magen.

Vi har varit bortskämda på senare år med att konstnärer från Gästrikland antagits till Vårsalongen. I år sökte en bra bit över 2 000 konstnärer, men bland de 152 antagna finns ingen aktiv konstnär från våra trakter.

Men salongens äldste deltagare – Eskil Andersson som fyller 92 i år – är född i Gysinge, men bor i Stockholm Han har också inlett sin konstnärsbana på PRO:s folkhögskola i Gysinge och med tre kurser bakom sig debuterar han nu med ett expressivt porträtt av den gamle åskguden Tor där han far med sina getabockar över himlen. Utan tvivel är Tor en av de mest uttrycksfulla målningarna på Vårsalongen. Denne Tor är verkligen på väg – varifrån och vart vill man veta.

Lena Sjöberg, som har sina rötter i Sandviken, men bor i Småland, har fyllt ett stort bord med papperspåsar dekorerade med teckningar av kungligheter och undersåtar, som hon kallar sin skog av figurer. Teckningarna är mer att se som skisser, men som ett färdigt verk känns det inte.

Det finns en kamp mellan ordning och oordning bland Vårsalongens deltagare. Framför allt finns det hus: höghuskomplex, jättestäder, enstaka kåkar, modeller av hus, akvareller av hus, husritningar och trasiga hus både i Detroit och i Japan. Två konstnärer bidrar med Babels torn och två andra med utblickar över den omstridda Slussen i Stockholm.

Att bygga hus handlar om att skapa ordning, att konstruera. Kanske tänker svenska folket på hus mer än någonsin och på att få ordning i en kaotisk tillvaro. Men i konsten måste den formella ordningen överskridas om den ska bli konstnärligt intressant – som exempelvis KG Nilson med sitt motiv från Slussen eller Jan Lindsgård som prydligt radar upp Nedre Manhattans stadslandskap.

Det minsta rummet skildrar Tove Rosén. I en hiss har en en kvinna och en man hamnat. Allt vad de kan tänkas känna och tänka i denna situation är outsagt på ett fint sätt.

Fast den stora oordningen rår ingen på. Fotografen Johan Österholm har varit i den tsunamidrabbade japanska staden Ishinomaki och fotograferat hus som ska rivas sedan de skadats av vågorna. Husen har nummer som anger turordningen i det stora rivningsprojektet.

Hur man ska se på Helena Rantamäki Bröms installation ”There’s got to be some order around here” när det gäller ordning är knepigt. Med virkade trafikskyltar flyttar hon en diskussion om ordning in i huset och familjen. Pilar anger var dammsugaren och tvättstugan finns, tavlor när maten serveras och förbudsskyltar anger var föräldrar inte får gå och vem soffhörnet tillhör. Både den som blir galen över andras slarv och den som är mindre noga med hemregler kan hämta argument i detta verk.

Motstånd mot ordningen finns förstås. Graffitimålaren Samir Soudah hör till dem starkaste som tar upp den kampen.

Det finns en del konst med politiska och samhällskritiska inslag. Statsminister Reinfeldt får ta en del, men också centerpartiet. Hanna Lundgren Herder låter statsministern uppträda som en 1700-talsprinsessa och förförare, medan Stine van Wynsberghe ur ett underifrånperspektiv erbjuder mössor för både rädsla och kamouflage att dra över huvudet.

En av samtidens vedervärdiga prickskyttar skjuter sönder uppdukade kaffekoppar en efter en i Natasha Dahnbergs tvåkanaliga videoinstallation ”Don’t cry over spilled milk”. Kaffet och mjölken rinner bland skärvorna. Det finns viktigare saker att gråta över än över mjölken, det är sant, och det känns in i detta verk.

Peder Gowenius har format Babels torn i lera för ”de som tror på tillväxt”. Tornet ser ut att kunna rasa närsomhelst, men Christer Themptanders ”Kannibalkapitalist” med blod på händerna verkar trivas. Elise Leonin målar vuxna och barn i ödelagda industrilandskap som om de såg ut över rikedomarna. Men någon rikedom finns inte inom synhåll.

Salongens äckligaste verk är Funny Livdotters godishörna. I denna installation hänger tre blusöverdelar av godisremmar och i en monitor ser man konstnären hetsäta sådant godis. Verket heter självfallet ”Kontroll & impuls”.

Bland salongens många objekt finns ett antal mobiler, som Romina Zomegnan försett med varningstexter, exempelvis ”Smartphones skadar relationer”. Andra fyndiga objekt är barnvagnar som Lars R Melander designat för minerade områden, lattekaffet och ensamkommande flyktingbarn.

Textilen är brett representerad. Ulla-Stina Wikander har klätt in sin syhörna (inklusive symaskin och tofflor) med samlade korsstygnsbroderier och Fatima Abelli Bifeldt har samlat bortkastade mjukisdjur och presenterar dem indränkta i svart färg som i ett mindre vattenfall. Lilian Granquist Franssons gumma som går och går, är fångad på kornet.

Annons
Annons
Annons