Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad har Tjorven på Konsthallen att göra?

/
  • LEVANDE MÅLNING. Jan Annderborns videoinstallation som visar en presenning fyller ett av rummen i Sandvikens konsthall.
  • LIVETS BAKGÅRDAR. Jan Annerborn visar fotografier som lyfter fram det som finns bakom fasaden.

Annons

Som ”Saltkråkan”. Båtsman som går över klipporna. Jag kvackar till när Jan Annerborn säger det. Va? Så mycket saltstänkta klippor och Tjorven-förnumstighet finns det inte över dessa bilder på industritomter, byggarbetsplatser, järnvägar och hållplatser. Men det är lugnet som är detsamma, menar Jan Annerborn. Lugnkänslan är likadan som i ”Saltkråkan”.

Han visar fotografier från ställen som Bromma, Prag, Gryttjom och Sandviken, till detta kommer en videoinstallation och en ljudloop.

Gemensamt har dessa olika miljöer att de är ett slags livets bakgårdar. Här har ingen rest en fasad. Ingen har brytt sig om att försköna. Så här ser det ut.

Det är platser som, när man ser dem första gången, inte är vackra. Inte heller andra eller tredje gången. Men någonting kan hända med en plats när den blir en del av ens vardag. En magisk laddning kan sippra in i den, allrahelst om det är en plats som är en del av ens barndom. Antingen blir vardagens platser extra fula, förknippade med tristess, eller så blir effekten den motsatta.

De blir vackra av vanan.

Platserna på Annerborns fotografier är främmande för mig, så jag kan inte se vardagens magi i dem. Ändå kan jag ana att någon människa, som har sitt liv där, kan se den. Hur ljuset faller på ett visst sätt, hur himlen ser ut, hur växtligheten tränger upp ur asfalten, doften av en gräsmatta som håller på att klippas …

Sådana här bilder blir bäst om de ligger nära – nära såväl fotografen som betraktaren. Letar man sig för långt bort från sitt eget liv finns alltid risken att turistblickens banalitet tränger in. Det behöver inte vara en palm och en strand, turistblicken finns även när den registrerar en avgasig storstadsgata. Instagram har inte gjort saken bättre. Sedan all världens hipsters börjat registrera sin tillvaro med fotoappen, har fotokonsten alltmer glidit mot att bli den nya akvarellen: det konstnärliga uttryck där klichén aldrig är långt borta.

Jan Annerborn hittar flera motiv som har en laddning, den där magiska kvaliteten som jag refererar till, men här finns också många fotografier där ingenting sprakar.

Videoinstallationen består av tre bildflöden som visar hur presenningar vajar i vinden. Här bör man se ytan, inte leta efter någonting under den. Då blir det lätt som i filmen ”American beauty”, där en brådmogen tonåring filmat en påse som dansar i vinden. Som yta är däremot den skiftande gröna plastpresenningen intressant. En levande målning, som att se ett hav från ovan.

Vi kan välja hur vi ser saker. Vi kan, med rätt inställning, välja att inte se fulheten. Det tar jag med mig från Jan Annerborns fotografier.

Annons
Annons
Annons