Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vitsen med världsarvet

/
  • Lyssna! Konstnären Magdalena Dziurli­kowska undersöker människans förhållande till platsen i tre filmer med Gävleborgs nya världsarv Hälsingegårdarna som utgångspunkt.  Arvet är berättelserna, inte byggnaderna i sig. Aha! Copyright Magdalena Dziurlikowska/BUS 2013/Niklas Rydén

Dunken på bordet! Ja, som det sups i Hälsingland! Men vad har fyllehistorier med världsarvet Hälsingegårdar att göra? Vi får se.

Annons

Hälsingegårdarnas världsarvsutnämning förra året mötte inte enbart jubelrop. Rika länder med tillgång till välutrustade lobbyister anses överrepresenterade på listan. Nu skulle dessutom rikebönder glorifieras. Det talades om själlöst turistkrämeri som en glesbygdens konstgjorda andning. Massor av väldigt tjusiga broschyrer vällde ut över landet.

Och visst tyckte man väl själv att kändes det lite konstigt att den där bondgården som man kört förbi hundratals gånger skulle vara lika märkvärdig som Akropolis.

Men. Trots allt. Det som hänt hittills är inte enbart guidade turer, glada entreprenörer och hotellpaket.

Resultatet är också ett undersökande kulturprojekt som blivit enormt lyckat.

På Hälsinglands Museum öppnar i dag en utställning av konstnären Magdalena Dziurlikowska och filmaren/kompositören Niklas Rydén. Tre filmer visas. Gjorda med utgångspunkt i världsarvet. De är baserade på inte mindre än 20 intervjuer. Ett omfattande jobb. I samarbete med museet. Men Dziurlikowska/Rydén står för distans och ingen hycklande inställsamhet.

Filmerna rör sig i ett behagligt, odefinierat gränsland mellan reportage, dokumentär, filmad performance och videokonst. De bär alla Magdalena Dziurlikowskas personligt ironiska prägel, fast betydligt mindre än i hennes tidigare verk (några bekanta från Kultur Gävleborgs videokonststationer).

Konstnären dyker upp i bild som en stum figur i folkdräkt. Hon dansar i hälsingegårdarnas rum, utforskar förundrad spånmadrasser, vandrar längs landskapets vägar, och gestaltar det vi hör berättas – som att dricka surt vin ur syltburkar, en av alla fyllehistorier.

”Jag är vem som helst, jag är Hälsingland!”, säger hon om sin roll.

Ändå handlar det långt ifrån om något förmätet försök att fånga specifikt Hälsinglands själ. I så fall hade jag med sakkunskapen hos en infödd, utflyttad och sommarboende hälsing garanterat reagerat.

Fönster mot Hälsingland är samlingsnamnet, de enskilda filmerna på vardera en halvtimme, har strukturerats ämnesvis under titlarna ”Gården”, ”Resan” och ”Festen”. Men alla hamnar egentligen i samma fråga – eller svar. Om människans förhållande till platsen.

Det är ett kalejdoskop av röster som berör, oj, nästan allt: arbetslöshet, turism, hembygd, utflyttning, inflyttning, identitet, naturvärden, gröna vågen, språk, framtid, sociala normer, rasism, lantbruk, klass, kön… Verklig problematik. Medan det formella världsarvet Hälsingegårdarna liksom sjunker i bakgrunden.

Författaren Po Tidholm och poeten Aase Berg är några av hälsingarna som intervjuas. Ingela Broström, byggnadsantikvarie i Gävle, medverkar också. Men de flesta är vanliga ovanliga ortsbor som Söderhamnskillarna i ett hardcoremetalband eller Delsbofamiljen med rötter i Thailand eller fårbonden som plötsligt blivit med världsarv.

”Jag är så fruktansvärt ointresserad av turism. Ett landskap måste ju kunna leva på något annat än att smöra för utomstående”, säger Aase Berg.

Po Tidholm tillhör dem som flyttat ut – och tillbaka. ”Landsbygden är ingen idealisk plats för att komma på vem man är”.

”Hälsingland är inget välsmort medelklassparadis. Edsbyn, Alfta… det finns inte en cappuccino så långt ögat kan nå”, säger han också.

”Vi älskar Söderhamn”, säger hardcoremetalgrabbarna.” Men det finns ju inga jobb”.

”Jag skulle kunna gifta mig med min folkdräkt”, säger riksspelman Staffan Jonsson, Bollnäs.

”Man hör trägolvet, man hör tapeterna, man hör suset från träden, man hör till och med när korna repar gräset”, säger en hälsingegårdsentusiast.

”Hälsingegårdarna har inte funnits som begrepp tidigare. Ingen talade om hälsingegårdar på 1980-talet”, konstaterar någon annan.

”Kristofers har besökts i hundra år, det är inget nytt”, säger ägaren.

En Järvsötjej minns när hon var 14 år och plakat och vaknade i en främlings bil. Föraren hade plockat upp henne från vägkanten i tron att hon var död. Och han var lika berusad han...

En ung Hudiksvallspolis intervjuas också. Han suckar, av egen erfarenhet förstående, över tonåringar med utsmetad mascara, som kräks i portuppgångar.

Att superiet ägnas mycket intresse är dock ingen slump. Festkulturen har traditioner.

Det var för storslagna kalas som hälsingegårdarnas rymliga salar en gång byggdes och dekorerades med sina berömda målningar.

Men de magnifika träslotten är bara skalet. Berättelserna om människorna är innehållet. Det är det som så tydligt synliggörs i Magdalena Dziurlikowskas/Niklas Rydéns tre filmer.

Gamla tapeter och golvplankor vittnar om gamla tider. Nu levande människor vittnar om modernare tider. Som tjejen som minns sina ungdomssynder.

Därför ger konstnären oss berättelserna. Om hur livet levs. Och inte en föreläsning om vackra bårder och snickeriarbeten.

Bodil Juggas

Annons
Annons
Annons