Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konstnär skrev in sig själv på Gävles psykosavdelning

Sjukt konstprojekt? Som Artist-in-hospital lade Marie Bondeson in sig själv bland de tvångsintagna.

Annons

Avdelning 25, Gävle sjukhus. Låsta dörrar. Kala korridorer utan något att fästa blicken på. Människor som vandrar varv efter varv i väntan på nästa medicindos.

Hur är det att vara patient här? Konstnären Marie Bondeson skrev in sig själv i den slutna psykiatriska vården under 24 timmar. Tog på sjukhusets kläder, underbyxor, t-shirt, skjorta och mjukisbyxor.

Konstnären Marie Bondeson ger ut bok om sina upplevelser på Gävle sjukhus psykosavdelning.

Hon noterar i sin dagbok:

”Jag hör fläktarna. Överallt. Det är i olika rum men alltid fläktar som en matta bakom allt. Jag hör människors skrik, snabba fötter, gråt.”

Patienten Marie Bondeson känner sig osäker, anonym, maktlös.

Senare återkommer hon till samma avdelning. Försedd med nyckelkort och vit rock. För att ta reda på hur personalen känner sig i samma korridorer.

Konstnären Marie Bondesons bild från psykosavdelningen i Gävle.

Vad är då vitsen med denna maskerad?

Inte ”Uppdrag granskning” utan en konstnärlig undersökning. Marie Bondeson från Göteborg har varit Artist-in Hospital, (sjuk)huskonstnär i Gävle. Hon har på uppdrag av Region Gävleborgs kulturavdelning försökt se psykosvården ur olika perspektiv.

Offentlig konst i vanlig bemärkelse – tavlor, skulpturer – är komplicerad att placera i just dessa lokaler. Av säkerhetsskäl, av hänsyn till människors sinnestillstånd. Istället valde man ett konstprojekt där läkare, vårdare och patienter var deltagare. I syfte att skapa en ökad förståelse för platsen/verksamheten. Inledningsvis också i syfte att vara en förstudie till framtida placering av ett fysiskt konstverk. Vilket dock i dag inte verkar aktuellt.

Under en period ockuperade Bondeson doktorernas samtalsrum och gjorde om det till kreativ verkstad. För första gången kom teckningar och målningar upp på korridorväggarna. ”Folk som passerar stannar och pratar. Människor blir engagerade av att se sina egna bilder exponerade. Man vill visa och berätta för varandra”, noterar hon.

Vad det någon som protesterade mot att du var där?

-Nej, säger Marie Bondeson. Faktiskt ingen.

Inför natten på avdelningen 25 flyttades hennes säng ut i korridoren. Det var plötsligt överbelagt.

När konstnären Anna Odell för några år sedan genomförde en fejkad självmordssituation i en skandalomsusad undersökning av den psykiatriska vården, kritiserades hon för att ha belastat systemet.

Men Marie Bondeson blev välkomnad som patient. Sjukhusavdelningens chef säger att det hela bara varit spännande och hoppfullt.

Ur konstboken

Bondeson har nu även dokumenterat sina upplevelser. De finns att läsa i en nytryckt ”artist book”, en konstbok som innehåller reflektioner, bilder, dagboksanteckningar, andras röster och anhörigas berättelser, funderingar över psykvårdens historia. Också drömmar – om en vård utan läkemedlen och dess biverkningar. Eller om en minigris på avdelningen!

Boktiteln ”Elefanten och jag” syftar på den psykiska sjukdomens stigma; det där skamliga som alla känner till men ingen låtsas om.

– Hela psykiatrin är som en elefant i samhällsrummet, säger Marie Bondeson.

Kan man bedöma värdet av Marie Bondesons Artist-in-hospital-uppdrag? Ska det mätas mot grävande journalistik eller kostnaden för ökad personaltätheten? Eller kanske mot en inköpt målning?

Boken är inget omtumlande i sak. Vi har läst om psykvårdens misslyckanden och problem förut. Om och om igen. I kritiska analyser, i romaner. Jag suckar åt somliga klichéer – stora som elefanter de med. Vad som är sjukt och vad som är normalt är inget naturbestämt, jo vi vet. Och ingen tvivlar väl på att vården skulle må bättre av mer empati, terapi och kreativa sysselsättningar.

Men projektet måste kanske ses med andra ögon. Det är konstnärens närvaro. Hennes subjektiva upplevelser. Som hon gör det möjligt och lätt för andra att relatera till.

Projektet är också den förskjutning i verkligheten som skett på Gävles avdelning 25:

”Min förhoppning är att vi genom dessa tankar och berättelser ska lära oss att våga mer, att våga möta och utmana det vi inte riktigt förstår”, skriver chefen för avdelning 25, Anna Sundqvist, i en introduktion till "Elefanten och jag".

Fotnot. Boken "Elefanten och jag. En flugas betraktelser i psykosvården" finns att beställa direkt från konstnären, exempelvis via hennes webbsida www.mariebondeson.se.

Annons
Annons
Annons