Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Dimmorna lägger sig i ”Blade runner 2049”

Arbetarbladets kulturredaktör om en dimmig framtid som är nu, apropå aktuella filmen ”Blade runner 2049”.

Annons

K minns sin barndoms leksak, en kärleksfullt karvad trähäst. Han är samtidigt medveten om att minnet bara är ett implantat i hans robotkropp.

K kallas K efter sitt serienummer – och med anspelning på en berömd Kafka-roman där karaktären K fråntas sitt människovärde under en mardrömslik process.

Androiden K har inget människovärde ens från början. Han är tillverkad som en ny och fogligare modell av de syntetiska slavarbetarna i ”Blade runner”, Ridley Scott epokgörande science fictionfilm från 1982. Den målade upp en futuristisk metropol med slummig baksida och ställde frågor om vad som definierade en människa. I en värld där hon lärt sig skapa sin avbild.

Harrison Ford spelade bladerunnern Deckard med uppdrag att jaga förrymda replikanter – androider – som tagit makten över sina egna liv.

I uppföljaren ”Blade runner 2049” är det K som har samma motbjudande uppgift inom Los Angelespolisen. Ska du döda en av din egen sort? Hinner ett offer fråga innan kulan tystar honom för alltid.

K (Ryan Gosling) uppvaktas av hologram i ”Blade runner 2049” – en visuell upplevelse i regi av Denis Villeneuve och med hisnande design.

Los Angeles år 2049 syns i ett smutsigt dis. Staden är en död organism av neon och skyskrapahöga eskortflickshologram. Det finns ingen sol, ingen grönska, inga naturliga material, inga djur utom larver odlade som proteinkälla. Endast hos en avrättad replikant bevaras resterna av det levande: en vitlök och en blomma.

Det ständiga diset höljer en anticivilisation omgiven av gigantiska sopberg och förödda miljöer där outcasts samlas runt eldar. I fjärran anas ett strålningsdött New York.

Man blinkar för att försöka göra sig kvitt filmens slöja av dammpartiklar som inte vill låta oss se klart, varken i filmens nu eller i filmens förgångna.

Men på en plats är det kliniskt rent. Under en kupa av glas innanför vilken en ung forskare befinner sig i total isolering. Hon skapar de minnen som de konstgjorda människorna förses med. Är mina minnen verkliga? Undrar K i sitt sökande efter en sanning som arkiven bara har skärvor kvar av, efter ”den stora mörkläggningen”, jordens datablackout.

Vem tillhör minnena? Vad kan de säga om vem han är? Vilka lärdomar ger de om hur framtiden ska formas?

Det är liknande frågor som årets nobelpristagare i litteratur Kazuo Ishiguro ställer i sina romaner. I den senaste, ”Begravd jätte”, lever befolkningen också i ett dis. I en dimma av förträngning, som en kollektiv demens.

Det är liknande frågor som även 2014 års litteraturpristagare Patrick Modiano funderar över när han gång på gång gestaltar hur en plats bevarar sin historia, om så bara en gatuadress är det som återstår.

Harrison Ford är tillbaka som replikantjägaren Deckard och åldrad som sin rollkaraktär bakom bruntonat filter. Båda är själva minnen från en annan tid.

Minnen är en nyckel till det förflutna. Därför är minnen samtidigt en nyckel, av kunskap, till framtiden. Kring detta tycks finnas ett växande intresse och en medvetenhet inte bara bland nobelpristagare och Svenska Akademien. I Sverige har exempelvis senaste åren pågått en bitter debatt om hur de minnesbärande ting som förvaltas av museer bör få sin historia berättad.

Våra egna familjefotografier lägger vi numera på externa hårddiskar för att försäkra oss om att våra minnen inte ska raderas ut till nästa generation.

Men hela samhället känner av en allmänt ökande rädsla för att gemensamma minnen – historiska händelser – ska inte bara försvinna utan med dagens teknik förvanskas och förvrängas och ifrågasättas av en faktaresistent samtid som själv vill hålla i den där nyckeln. Dimmorna lägger sig redan.

Science fiction-filmer brukar ofta vittna mer om nuet än om framtiden. 1980-talets ”Blade runner”-film handlade om människans ansvar inför sitt storhetsvansinne, möjligheten att skapa nytt liv. 2010-talets ”Blade runner” handlar om människans ansvar för det som vi redan ställt till med.

Annons
Annons
Annons