Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kulturtoppen – och kulturbotten

Annons

För nästan på dagen åtta år sen föddes Kulturtoppen. Varje fredags kulturrankinglista som blivit en älskad och hatad del av Gävles kulturliv. Det är förnämligt att hamna på listan. Förbaskat att hamna utanför.

I dag firar vi åttaåringen med semester. Men lugn (eller varning! om man så vill), Kulturtoppen i Arbetarbladet återkommer som vanligt nästa vecka.

Allra först att hamna överst på listan, i slutet av november 2004, var tapetföretaget Duro vars design hade hyllats i en bok.

Public service har förekommit flitigt genom åren. Liksom Länsmuseet, Symfoniorkestern, Rolfcarlwerner och Skottes. Folkteatern blev långliggare med dansföreställningen ”Kom ta min hand”. Enbart slagen av vårt skötebarn Strömvallen-läktaren.

Till mer udda besökare hör Mikael Persbrandt, Sexiga Cullbergbaletten, Etnoporr, Vinter och Kapitalismens kris.

Operasångaren Malena Ernman och skådespelaren Cecilia Milocco har båda toppat, liksom lite överraskande ett fastighetsbolag. Och Ockelbo kommun. Fast det var nog tack vare andra satsningar än prinsessbröllop.

Varför hyllas hen på Kulturtoppen, men inte hen som är lika duktig? Frågade sig vän av rättviseordning i ett irriterat mejl häromdagen.

Kulturtoppen bedömer, det gör den. Men egentligen är det ju dagligdags lika orättvist när vi här på kultursidan väljer att intervjua en författare istället för en annan författare. När vi väljer att recensera denna boken istället för denna andra boken. När vi väljer att skriva om en konsert istället för, tja, något helt annat.

Kulturtoppen är bara lite ärligare. Rakt på sak. Nog så provocerande kanske.

Den lockar läsaren att upptäcka, reagera och diskutera. Och därmed själv bli både aktivare och klokare. Förutom eventuellt road.

Men stort förlåt till alla er som aldrig legat på listan. Och samma till er som någon gång gjort det. Kulturtoppen är nämligen inte så mycket en tävling om placeringar, som ett tillfälle att kommentera aktuella fenomen. Det har ni säkert redan insett.

Kulturtoppen gillade Du-reformen. Det var när de butiksanställdas niande härjade som värst. Kulturtoppen har grubblat lika mycket varje år över halmbockens innersta mening. Kulturtoppen har tagit sig friheten att gilla hockey och andra företeelser som annars sällan nämns på kultursidor. Ja, den är helt enkelt lite olydig till sin natur.

Men Kulturtoppen är ingen sanning (lika lite som skolbetyg, och till skillnad från sådana har förresten en utebliven kulturtoppsplaceringen sannolikt föga betydelse för karriären).

Kulturtoppen är ett sätt att visa att vi inte hymlar. Kultursidor väljer för jämnan. Och det är däremot en sanning.

Vi väljer hur vi skriver och vad vi skriver om. Utifrån medarbetarnas goda kunskaper, erfarenheter och perspektiv. Vi speglar det lokala kulturlivet, visst. Vi informerar om nationella och internationella kulturhändelser, visst.

Men framför allt sysslar kultursidan i sina bästa stunder med att analysera och förstå konstens uttryck. Den är med och undersöker samhället och livet.

Kultursidan tar ställning för konsten som förändrande kraft. Kultursidan har en åsikt och ger plats för åsikter. Mer pengar till kulturen! Bevara kulturhistoriska byggnader! Värna musikskolan! Låt graffitin leva! Ge oss ett rättvisare land!

Jag tror att Kulturtoppen har gjort er på det klara med det; vi hymlar inte om att vi har en röst.

Kulturtoppen själv skulle förstås tycka att allt det där lät alldeles förfärligt pretentiöst. Tummen ner. Ut från listan.

Men kanske måste vi nu också ropa: Rädda kultursidan!

För tillfället pågår en nervös debatt om det framtida svenska medielandskapet – där det i korthet förmodligen kommer att saknas både papperstidningar och pengar till journalistik.

I detta redan karga landskap ägs många tidningar av en och samma koncern. Man sparar genom att dela administration men också artiklar och bilder.

Även kulturmaterialet riskerar att bli mer likartat. Om exempelvis 17 Norrlandstidningar har samma recensenter. Så kan en roman få ett enda omdöme från hela norr om Dalälven.

Sverige har en tradition av stark partipress. Därför har ledarsidornas självständighet skyddats när olika och ibland konkurrerande dagstidningar fått samma ägare.

Men hur skyddas kulturjournalistiken? Vad kan hindra den från att i praktiken bli centralstyrd under hårdare ekonomiska villkor?

Hur många röster kommer att tystna? Vem står upp för lokal debatt när de lokala tidningsledningarna försvagas? Finns det i de nya mediehusen en kunskap om kulturjournalistikens särskilda uppgift – eller ses man blott som boktipsare?

Kommer vi att ha plats för Kulturtoppen?

Svar ja på det sistnämnda. Säkert. Topplistor gillas som säljande underhållning (till och med riksmorgontidningarnas kulturbilagor poängsätter litteratur numera).

Men Kulturtoppen är bara en symbol för kultursidans roll som opinionsbildare. Det är på resten av utrymmet som vi också fortsättningsvis behöver ha mångfald och möjlighet att ge människor olika verktyg för att dyrka upp världen.

(Kulturtoppen hörs sucka ”pretto”, men den banala besserwissern har som sagt ingenting att säga till om den här veckan.)

Annons
Annons
Annons