Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kungen av Hagmanland

/

Annons

Alltsedan debuten med ”Cigarrett” 1991 har Per Hagman byggt upp sitt eget litterära landskap, en motsvarighet till utvandrarnas Mobergland och glesbygdens Kangasland. Jag roar mig med att föreställa mig Hagmanland som en temapark, ungefär som Astrid Lindgrens Junibacken men för unga vuxna. Luften är alltid fylld av utblåst rök, dansgolven spelar den banalaste eurodiscon, besökarna får solglasögon mot bakfyllan och det ihärdiga solskenet, ostron är den enda mat som serveras, presentshoppen säljer bara de allra mest nyrika vräkigheter och det är aldrig stängningsdags.

Vissa författare kan, mot slutet av sina författarskap, kondensera hela sin litterära gärning i en kort roman eller novell, som Hemingways ”Den gamle och havet”. I ”Vänner för livet” har Hagman istället expanderat sitt författarskap i en celldelning som sväller ut till sex hundra sidor som spirar ur hans gamla böcker. Referenserna till tidigare verk som ”När oskulder kysser” och ”Skugglegender” smygs in, men inte bara det – de tidigare böckerna blir ett slags karta över Hagmanland där han kan placera in sin kärlekshistoria.
Om inte omslaget hade skvallrat om kärleken, är det inte givet att ”Vänner för livet” är en kärleksroman, inte bara för att kärleksparet Erik och Sophie inte träffar varandra förrän sent i romanen, utan också för att de ter sig som alltför skadade själar för att älska.
Han växer upp på Västgötaslätten, i raggarland med Eddie Meduza som farbror, men den existentiella klådan river ut honom i världen. Han lever ett slags lyxluffarliv på franska Rivieran, fördriver tiden i ett melankoliskt soldis medan äldre damer försörjer honom i utbyte mot sexuella tjänster. Kärleken ser han som någonting för giriga människor, sådana som kräver för mycket av livet.

Hon är dotter till en av Englands främsta jockeys, och hennes mor är svenska. När fadern dör på hästryggen flyr hon den brittiska tabloidpressen och blir lyxprostituerad i Paris, inte så mycket för inkomsterna som för att bada i en gyttja av champagne, kokain och trashig nyrikedom som en nedstigning i det ”darka”, som hon kallar det. Både Erik och Sophie lider av ett slags brådmoget självhat som, enligt en dunkel teori, blott kan sättas på så hårt och så ofta att oskuldsfullheten återvänder. När de möts är det två själspussel som passar perfekt i varandra, men det smutsiga förflutna förstör för dem.
Ordet ”smutsig” återkommer ständigt hos Hagman, en själens bakfylla och svettiga hinna, mer smutsen av att vakna upp med en nyrik oljeschejk än smutsen från själva borrplattformen. Rotlösheten och den fullkomliga vilsenheten i världen är hans återkommande tematik. Också lögnen och livslögnen. Själva viljan att återuppfinna sig själv är samtidigt en inbjudan till mytomanens skugga.

När Per Hagman skriver som bäst är det som en bedårande kärleksdikt skriven med läppstift på en spegel i ett flickrum. Kvinnans perspektiv är ett lika givet utsiktstorn för honom som barstolen. På ytan kan han te sig eurodiscoytlig, om man inte fångar upp bråddjupen i det banala. Per Hagman, och bara Per Hagman, kan få Alice Deejays textrad ”are you really better off alone” att glida in i texten som en frågeställning att ta på allvar.
Dialogen är för svårgenomtränglig, i försöket att återskapa den fumliga kärlekens svamliga omtagningar, och kanske är vissa delar för långa och för pladdriga, men i stort visar Per Hagman med ”Vänner för livet” att han är en författare som vill säga någonting om livet och sin samtid, där det egna språket bara är ett medel, inte målet.

Annons
Annons
Annons