Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kvinnorummet

/
  • Jane Austen. Som porträttskulptur.
  • Hanna Arendt. Porträtterad bakifrån av Annika Erixån.
  • Han, Hen och Hon. Tuschteckningar på silke av Annika Erixån.
  • Idoler. Annika Erixån har målat kvinnor i långa rader, bland annat som filmstjärnor.
  • Kartan med de många kvinnoporträtten finns i utställningskatalogen och som bildspel. Nummer 2 är Kata Dahlström,  nummer 8 författaren Elfriede Jelinek, nummer 15 forskaren Inga Michaeli, nummer 34 Yoko Ono, nummer 35 Amanda Erixån. Exempelvis.

Rumtid är namnet på Gävlekonstnären Annika Erixåns utställning i Madonnarummet på Hälsinglands museum i Hudiksvall.

Annons

Begreppet Rumtid är Einsteins term för det tredimensionella rummet – plus tiden. I utställningen kan rumtiden ses som den kamp för ett eget rum som förs av generation efter generation och tider igenom.

Ett eget rum var den engelska författaren Virginia Woolfs klassiska krav från 1920-talet, kravet att få leva ett eget liv och inte styras av ett manssamhälles mönster. Att ha ett eget rum är kunna uttrycka sig fritt, studera och arbeta, att leva ett självständigt liv.

I utställningen finns måleri, skulptur, teckningar och ett bildspel där 35 kvinnor målade av Annika Erixån avlöser varandra. Många kvinnor är nu levande och verksamma, andra är ur historien. Först ut är den tyska filosofen Hanna Arendt, som också finns med i utställningen som målning. Andra namnkunniga är Kata Dahlström, Elfride Jelinek, Toni Morrison, Sigrid Hjertén och Frida Kahlo. Där finns också ett självporträtt, ungdomar, barnet Olle och Gävleprofiler som Lena Rosén och Inga Michaeli.

Porträtten visas alltså som ett bildspel. Jag tror att de gett ett betydligt starkare intryck om porträtten funnits i original på bildspelsväggen. Det är så mycket bildspel överallt. Kanske dyker de upp någon annan gång.

Det speciella med dessa porträtt är att de flesta personerna ses bakifrån. Vi ser nackar och frisyrer. Det blir dubbelt: nacken är en öm punkt, en sårbar del av kroppen och en del där smärta och trötthet lätt sätter sig. Men nacken är också ett viktigt stöd för människans mentala kraft och det vi bokstavligen ser när en annan går före, banar väg.

I en monter finns en handfull porträtt i form av utsökt koncentrerade stengodsskulpturer av bland andra Karin Boye, Jane Austen, Virginia Woolf och Marie Curie. Intill dem ligger en driva av små porträtt som Annika Erixån målat som vore de filmstjärnor. I tre andra mindre skulpturer finns två varianter på temat eget rum och en tredje av en dubbelsäng som också kan få plats i huset, utanför rummet.

Utställningen i detta Madonnarum med högt i tak kan beskrivas som en helhet, som en kompakt installation av många kvinnors erfarenheter av hårt och envist arbete, som om en del av all den energin lockats in i rummet.

Någon kan kanske undra om inte begreppet ett eget rum från 1920-talet är överspelat? Är det där kampen står i dag? Äger inte många kvinnor sitt liv på samma sätt som mannen äger sitt? Men Annika Erixån tycks med sitt perspektiv rumtid tolka Virginia Woolfs krav som nödvändigt. Man kan också fråga om det räcker, om männens boningar är lika öppna och fredliga som ett rum möblerat med en soffa, en bokhylla, ett arbetsbord och en enkel säng?

En debatt gör sig också påmind i tre stora tuschteckningar på silke: Han, Hen och Hon. Jag ser dem som ett lekfullt sätt att fånga något i dagens diskussion om hur viktig könstillhörigheten är. I de tre teckningarna tycks Hen mer komplicerad och mer dynamisk i förhållande till de två andra. Så kan en intressant diskussion bli mer än ett gräl om ett ord är bra eller dåligt, utan om hur begränsande könsidentiteten är för ditt och för andras liv. Det är ju en fråga i rumtiden.

Niels Hebert

Annons
Annons
Annons