Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Majestätisk och fascinerande död

Få musikkompositioner innehåller så mycket myter och konspirationsteorier som Wolfgang Amadeus Mozarts Requiem.

Annons

En djungel av teorier i paritet med Kennedymordet (Mozarts Requiem spelades för övrigt på JFK:s begravning) strider mot varandra över de stycken det döende geniet aldrig hann fullborda. Hans elev Franz Xaver Süssmeyr är i de flesta historieböcker den som ska ha skrivit klart Requiem.

Steget från Mozarts näst sista verk, den sprudlande Trollflöjten, till Requiem är som gå från manisk eufori till den tyngsta sorg. Men det är samtidigt verkligen den mest majestätiska och fascinerande sorg man kan tänka sig.

Forsbacka Kammarkör väller in via publikentréerna. Därefter kommer Gävlesymfonikerna, gästsångarna från Danderyds Vokalensemble och dirigenten Jaime Martin in samma väg. Det är alltså väldigt många som trängs på Gevaliasalens scen för att framföra österrikarens dödsmässa.

Och vad kan vara mer passande än det en skärtorsdag, då Jesus åt sin sista måltid med lärjungarna för att sedan förrådas och spikas upp på ett kors dagen efter? Mozarts Requiem är extremt ödesmättad, inte alls så lustfyllt som lejonparten av hans kompositioner är. Om han oftast förknippas med lättlyssnad musik, sådär Bach- eller Straussblåhimmelskt så är Requiem hans bidrag till de tunga kompositionerna värdig Orrf eller Rachmaninov. Och det här ställer krav på lyssnaren.

När Introitus ljuder ut över den stora publikskaran och Forsbacka Kammarkör brister ut i ”Requiem aeternam dona eis, Domine” så är det tacksamt att publiken har fått ett gratisprogram där hela den mustiga texten på latin är översatt till svenska. Jag har aldrig tidigare förstått texten, är inte bevandrad i det latinska språket, men Requiem blir ännu tyngre med sina texter om elden som allt ska förtära, domsdagsbasuner och böner om nåd och förlåtelse. Och där den D-mollspelande stråksektionen ändå nånstans står för en finstämd, sorglig harmonik så är blåssektionen mer brutal , den piskar hårdare. Gävles blivande chefsdirigent Jaime Martin lever sig in i konserten med hela kroppen. Han knycker så mycket med huvudet att han är i whiplashskadefarozonen. I Recordare får alla solisterna från Danderyds Vokalensemble visa vad de går för. Jag fastnar mest för sopranen Sofia Niclassons framförande. När Communio tonat ut blir det väldigt långa applåder.

Dödsmässan är oerhört uppskattad. Man får hoppas att de närvarande inte målar sina påskägg svarta.

Erik Süss

Annons
Annons
Annons