Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Recension: Förtrollande Ljusrymd – musik som gjorde Gävlepubliken stum

AB Kulturs musikrecensent Lars Westin har bara beröm, för verket och för uruppförandet. Det var musik som gjorde publiken stum. Vilken ljus kväll i Gävle Konserthus!

När de sista tonerna av Madeleine Isakssons nya verk "Ljusrymd" klingat av är det först alldeles tyst i Gevaliasalen. Ja, sällan har tystnad känts så påtaglig. Och så naturlig. För det här var musik som svepte in publiken i sin egen värld och som inte direkt ville släppa taget.

Sedan kom naturligtvis applåderna och blommor till kompositören och allt det där. Men det är frågan om inte den korta stunden av stillhet dessförinnan säger mer om hur musiken påverkade alla.

De gjorde konsertkvällen stor: dirigenten Giedrė Šlekytė, tonsättaren Madeleine Isaksson och sopranen Camilla Tilling.

Madeleine Isaksson, som sedan många år bor i Paris, är den här konsertsäsongen Gävlesymfonikernas ”huskompositör” och det här var det andra och sista specialskrivna verk hon levererat. Det första, "Bridges", framfördes i november och var betydligt kortare.

Då handlade det om brass och slagverk. När" Ljusrymd", vilket underbart namn förresten, uruppförs i konserthuset på torsdagskvällen har hon hela orkestern på sin palett. Från de inledande kontrabasarnas dova muller byggs musiken upp nästan hypnotiskt, olika instrumentgrupper växlar in i varandra. Mörker och ljus, de djupa tonerna och de lättare, kontrasterar, eller möter varandra i en stilla kamp.

Ett avsnitt där violinerna kliver fram med en vacker melodi känns nästan romantisk, lite fransk. Slagverken skapar spänning med sina klanger och inspel.

Ljuset sipprar in och fyller oss. Känslan är nästan sakral. Om något påminner det hela om, eller finns en släktskap, med Messiaens musik.

Dirigenten Giedrė Šlekytė är ett stort leende efteråt. Och det med all rätt.

Det lät verkligen bra.

Sopranen Camilla Tilling, som annars brukar synas på Metropolitans scen i New York eller på scener i andra städer runt om i världen där kollegor till Gävlesymfonikerna håller till, fick hoppa in i sista stund och ersätta den tilltänkta solisten i fyra av Richard Strauss sånger.

Tyska sånger hade jag länge mycket svårt för. Men det har släppt efterhand och när Camilla Tilling stämmer upp i "Morgen", som Strauss skrev till sin blivande hustru Pauline, är det bara att kapitulera. Redan det långa instrumentala partiet innan sången börjar är hur vackert som helst. Tillings stämma bar också de andra sångerna och gjorde att man fascinerat lyssnade och imponerades. Kanske allra mest i extranumret då orkestern kom in kraftigare och hon fick ta i för fullt.

Schumanns första symfoni avslutade och här gick det undan. Giedrė Šlekytė satte full fart, hoppade och drev på orkestern. Redan första satsen var en urladdning som en ”grand finale”. Intensiteten höll hon sedan i också i de lugnare partierna. I scherzot och den sista satsen fick hon också till en härlig rytmik. Som musik att dansa till. Fullt ös mot slutet i ett framförande fullt av spelglädje och liv. Kanske vårkänslor, för symfonin går ju också under namnet "Vårsymfonin".

Giedrė Šlekytė ledde orkestern med en glädje som smittade av sig. Gesterna stora, kroppen fylld av musiken. En spännande ny bekantskap.

Fakta: Konsert med Gävle Symfoniorkester. Dirigent: Giedrė Šlekytė, solist: Camilla Tilling, sopran. Verk: Isaksson – Ljusrymd (uruppförande), Strauss – Sånger (Morgen, Wiegenlied, Ich woll ein Sträusslein binden, Säus’le, liebe Myrte!), Schumann – Symfoni nr 1. Plats: Gävle Konserthus 20/4 2017.

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons