Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför förstöra en bra historia?

/

Sorgstämning över Konserthuset.

I dag framför Gävle symfoniorkester Mozarts Requiem. Dödsmässan som kompositören skrev medan han själv var döende.

Blir inte musiken extra hjärtskärande av dess märkliga tillkomsthistoria? frågar sig kulturredaktionens Kristian Ekenberg.

Annons

Döden knackar på dörren. Åtminstone trodde Wolfgang Amadeus Mozart att det var Döden själv som tog gestalt utanför hans dörr och lämnade in en beställning på en dödsmässa. Svårt sjuk, hårt pressad av arbete, skrev han på ett stycke musik som kom att bli hans egen dödsmässa.

När man hör Mozarts Requiem är det omöjligt att inte påverkas av hur den kom till, eller rättare sagt den förskönade historien om hur den kom till.

Att någon verkligen knackade på dörren och bad Mozart skriva ett Requiem, den katolska dödsmässan, verkar vara sant. Året var 1791 och Mozart hade gjort sig ett namn som fristående kompositör. Adelsmannen Franz von Walsegg hade gjort det till en vana att beställa musikaliska verk och själv ta åt sig äran för dem, och det Requiem som hans sändebud beställde från Mozart, skulle tillägnas hans döda unga hustru.

Mozart slavade över verket och andra beställningar gjorde att det drog ut på tiden. Hans hälsa försämrades, vintern kom, och i feberhetta skrev han in i det sista. Han dog, 35 år gammal. Hans Requiem blev aldrig färdig.

Bara detta är en bra historia, men manusförfattaren bakom ”Amadeus”, Peter Shaffer, lät sig inte nöjas med den, utan gjorde den mystiska beställaren – som ett sändebud från Döden själv – till Mozarts ärkefiende: hovkompositören Antonio Salieri.

Dödsmässan som blev kompositörens död färdigställdes senare av Mozarts elev Franz Xaver Süssmayr på uppdrag av hans fru Constanze.

Requiem kommer från latinet och betyder ”vila”, ett ord som inleder och avslutar den katolska mässan för de döda: ”Requiem aeternam dona eis Domine”. Rekviemässa firas fortfarande i den katolska liturgin, huvudsakligen i anslutning till en begravning eller på ”alla själars dag”.

Mozart är bara en av flera kompositörer som har gjort en egen version av dödsmässan, och ett tydligt musikaliskt arv – på gränsen till plagiat, enligt vissa – finns närvarande i hans version, som är ett av hans mest kända och älskade verk. Hans Requiem har beskrivits som ”en reflektion och en förtätning” av tidigare sorgetyngda musikaliska verk.

Hans Requiem, som framförs i dag av Gävle symfoniorkester (med assistans av gästsångare, Forsbacka kammarkör och Danderyds vokalensemble), är ett fantastiskt konstverk i sig, utan berättelsen om Döden. ”Grandios, innerlig och beundransvärd”, presenterar Konserthuset den som.

Men nog är det så att fantasin om kompositören som skriver sin egen dödsmässa ger Mozarts Requiem en extra tyngd och ödesmättad dramatik.

Man ser den feberblossande kompositören framför sig, och även om allt inte är riktigt sant i denna sällsamma historia, så varför kan vi inte bara tillåta oss att svälja berättelsen hel om den gör den musikaliska upplevelsen extra hjärtskärande? Varför låtsas som om vi inte är suckers för sockrade berättelser?

Som skribenten Tore Eriksson har skrivit om verket och dess tillkomsthistoria: ”Det är nästan som om den fantasieggande historien finns inbyggd som en del i själva kompositionen”.

Fotnot. Jaime Martin – Symfoniorkesterns konstnärliga ledare, och snart chefdirigent, är i tillbaka i Gävle igen för att leda orkestern i framförandet av Mozarts legendariska Requiem. En av kvällens gästsångare är Storvik-bördiga Erika Sax, mezzosopran, som i veckan tilldelades Göteborgsoperans Vänners stipendium för 2013.

Annons
Annons
Annons