Näthatande extremister är bredbandets brunskjortor

Sommaren 2010 gick någon in på norska tidningen Hegnar onlines nätforum och skrev "Ohyran på Utøya är upplärda att hylla landsförräderi". Det var ett år innan Anders Behring Breivik satte på sig en polisuniform och åkte dit,

Han samlade så många som möjligt från Arbeiderpartiets ungdomsförbund kring sig, för att sedan dra fram två automatvapen och skjuta dem.

Den där kommentaren var inte ens särskilt ovanlig. Tvärtom, är man nästan benägen att säga. Kommentaren fälldes i en tråd som handlade om hur statsminister Jens Stoltenberg "var en mycket större landsförrädare än Quisling". Någon annan hade invänt att Stoltenberg inte kunde vara landsförrädare, för att han var "inte norsk, men jude", och därför kunde han, enligt någon sorts skruvad logik, inte känna någon lojalitet mot norrmän.

Internet är en sådan välsignelse. Säkert det största som har hänt världen under min livstid. Men den kanaliserar också dessa enorma mängder idiotier och hat.

Några av dem som var snabbast med det som vi idag kallas sociala medier, social interaktion och användargenererat innehåll på nätet, var så kallade "War bloggers", som uppstod strax efter den 11 september 2001. Här bildades ett nätverk som var emot mångkulturalism, stod långt till höger i ekonomiska och utrikespolitiska frågor, var starkt för krigen i Afghanistan och Irak och starkt islamkritiska. Den här stämningen kom att sätta sin prägel på många av de platser där folk sedan i allt större utsträckning började umgås socialt på internet.

Många har frågat sig: om det var muslimer som Breivik hatade, varför sköt han då inte muslimer? Varför sköt han medlemmar i landets största politiska parti?

Det har att göra med föreställningen av "Eurabia", en på nätet allmänt spridd hatkonspiration. Det viktigaste i den föreställningen är inte, som man skulle kunna tro, att Europa håller på att islamiseras till följd av invandring från muslimska länder. Det viktigaste är att det här är en del av en medveten plan, som inkluderar muslimska länder, men där huvudaktörerna är våra egna myndigheter, banker, journalister, religiösa företrädare och så vidare.

Enligt anhängare av Eurabiatanken befinner vi oss redan i ett krig. Och huvudfienden enligt den här paranoida föreställningen är inte i första hand muslimerna, utan ett "politiskt korrekt" etablissemang.

Alltså blir Jens Stoltenberg på ett norskt nätforum Norges största landsförrädare genom tiderna, en sorts muslimsk marionett. "Ohyran" på Utøya lärs upp till att hylla landsförräderi. Rent logiskt borde nästa steg, för medlemmar av "motståndsrörelsen" på internet, vara att agera.

Det här är också en sorts virtuellt hot, som vi nu tvingas leva med. Den här typen av nätextremism är ännu ganska obeforskad, men Øyvind Strømmen kastar välbehövligt ljus över fenomenet i "Det mörka nätet", som kommer ut i dag.

Han satt och skrev sin bok om högerextremistiska och islamfientliga nätverk i Europa och Norge när nyheterna om terrordåden i Oslo nådde honom.

Fördelarna med nätet som rekryteringsbas för högerextremister är flera. För det första får du genom nätet omedelbar tillgång till budskap och föreställningar. Ofta används starka bilder och filmer. På samma sätt som på 90-talet när VAM härjade som värst här i Sverige är musiken också viktig. För det andra blir du enklare en del i gemenskapen. Du behöver inte delta i möten, något som säkert skulle få någon i din vänskapskrets att börja ställa jobbiga frågor. Du kan, till exempel, fixa disken, lägga barnen, och sedan sitta uppe för dig själv och näthata om muslimhoror, feminazister och landsförräderi några timmar innan du släcker för dagen. Och för det tredje uppstår en ekokammare. Extrema åsikter och förslag (som att utrota ohyra på Utøya) som inte skulle accepteras i vanliga sociala sammanhang, får plötsligt stöd och uppmuntran.

Det extrema normaliseras. Den norske före detta högerextremisten Ole Kristian Bjørklid förstod först långt efteråt vad han varit en del av. Han ansåg att den största faran med de högerextrema miljöerna var att man lätt blev isolerad och inte kände av något ifrågasättande från världen utanför:

"Jag jämför det med religiösa grupper där föräldrarna måste kidnappa sin son eller dotter för att få dem att vakna upp. Så är det också i den nationalistiska rörelsen. Du blir fullständigt indragen och förlorar alla motföreställningar. Omgivningen förser dig med en ideologi som gör att du slipper tänka själv."

Det här sade han 1994. Det var långt innan nätets ekokammare förstärkte de här mekanismerna in absurdum.

Det har väl också funnits en viss naivitet hos de etablerade medierna när det handlar om näthatets mekanismer. Jag tänker bland annat på kommentarsfälten. Jag förstår hur ansvariga utgivare tänker, man vill ha det här interaktiva samtalet med läsarna i anslutning till den journalistik man producerar. Man tror att man ska få intelligenta, förnuftiga infallsvinklar och kommentarer men i slutet av dagen sitter man ändå oftast där med famnen full av sekteristiska troll. Och man har publicerat deras hat.

Problemet är naturligtvis inte att folk är dumma i huvudet, utan att de här trollen har en tendens att ta över debatter. Tonläget blir så uppskruvat och nivån så låg att inga seriösa debattörer ser någon poäng i att delta.

I och med allt detta: hatet och extremismen normaliseras och banaliseras. Sverigedemokraternas gör en valfilm där burkaklädda kvinnor med barnvagnar (att Europa ska islamiseras med hjälp av höga födelsetal hos invandrade muslimska kvinnor är en vanlig idé hos eurabiakonspiratörerna) ställs mot vita pensionärer med rullatorer. Sveriges stadsminister slänger plötsligt ur sig begreppet "etniska svenskar" när han ska försvara arbetslinjen. Och en terrorist med huvudet fullt av näthat ser sig som frihetshjälte efter att ha tagit itu med ohyran på Utøya.

Dela
  • +1 Intressant!