Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny Folkteatern-premiär i Gävle: Mamma, vilken monolog!

/
  • Folkteaterns Alexandra Zetterberg Ehn stajlad till sin mormor Margit.

"Projekt: Mamma" är Folkteaterns andra urpremiär i vår och gavs första gången i Gävle på lördagskvällen. Nå, var den så skamlöst privat som det varnats för?

Annons

Efteråt, tårar på mångas kinder. Alexandra Zetterberg Ehns mamma-monolog är en känslosam föreställning. Ögon torkas med servetter. Kinder hettar. Det finns, visar det sig, personer i publiken som har en direkt roll i den mycket privata berättelse vi fått ta del av.

”Projekt: Mamma” är en märklig föreställning på det sättet, teater så nära verkligheten. Men kanske i synnerhet på sin familjära urpremiär bevistad av nära och kära.

Jag känner mig också själv berörd. Men är det av sentimentala skäl, eller för att jag dras med av den särskilt laddade stämningen, eller för att den konflikt som gestaltas är allmängiltig?

”Projekt: Mamma” är baserad på skådespelaren Alexandra Zetterberg Ehns mammas dagbok från Alexandras barndom. Den mamma som egentligen är hennes mormor och tar hand om sitt barnbarn, är den varma famnen att springa in i.

Barnets biologiska mamma har inte tid, hon har andra drömmar att förverkliga. Och det är 1960-tal, och 1970-tal och chans till äntligen frihet.

Men också mormor har drömmar om ett eget liv. Hon är luspank, uppgiven, galet trött på ungens gnäll. Vill bara dra. Älskar henne. Vill bara dra. Älskar.

Alexandra Zetterberg Ehn uppträder i rollen som mormor Margit, en intensiv och levnadsglad kvinna med blonderade, hårdsprejade lockar och stiliga kläder. Det är fest – och desperation, om vartannat.

Ur dagboken: "Oroliga dagar det här". Uttrycket återkommer.

Zetterberg Ehn är en skådespelare som behärskar stora gester. Här behövs de verkligen. Hon håller ensam en ganska lång föreställning i sin hand. Med dagbokstexten, sin röst och sitt kroppsspråk. Margit rör sig energiskt och oroligt genom den kafémiljö (ja, sån igen, ett pålitligt Folkteatern-grepp) som samtidigt är scen och salong. Publiken får vara med och blåsa ballonger till Alexandras födelsedagskalas.

Dekoren innehåller föremål från det förflutna. Dagboksblad ligger utströdda, på uppspända linor hänger fotografier och dokument.

Dessa linor löper genom rummet, klarröda mot svart bakgrund. De får mig att tänka på telefonledningar till en annan tid, en bild som brukar förekomma i den franska författaren Patrick Modianos romaner. Kanske ligger associationen nära eftersom en del av Alexandras berättelse utspelar sig i Paris, där hon föddes. Men faktum är att på ett liknande sätt som Modiano söker ”Projekt: Mamma” återuppfinna det som varit; som om telefonen ringde från nu och Margit svarade 1969.

Jag kommer på mig själv med att tycka att detta avstånd är det mest spännande med föreställningen. En del handlar om det stackars barnet som åker hit och dit mellan fosterfamiljerna. En annan del handlar om den frihetslängtan som sliter Margit itu.

De här delarna bråkar dock också med varann, ingen tar riktigt kommandot. Mer generella frågor dukar under när de sugs i det epicentrum som är Alexandra Zetterbergh Ehn. Hon gör en formidabelt stark uppvisning. Hon är närvarande både som skådespelare och som sig själv. Och fatta, ingen annan skulle komma undan helskinnad med att visa gamla diabilder!

Men om jag blinkar bort tårarna var det hennes demonstration av dagböckers kraft som berörde.

*

LÄS MER: Arbetarbladets intervju Alexandra Zetterberg Ehn.

Annons
Annons
Annons