Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rapport från ett annat 1968

Annons

1968 var inte bara studentupprorens, Pragvårens och Vietnam-krigets år. Det var också året då städerskan Maja Ekelöf från Karlskoga skrev ”Rapport från en skurhink”. En litterär revolt som tog Sverige med storm.

– Rapport från en skurhink? Det är flera som har frågat efter den på sistone. Men jag fick faktiskt in ett exemplar nyligen, säger kvinnan på antikvariatet.

Och så står jag där med boken i handen. Ett gulnat omslag, varsamt sprättade sidor. På framsidan en enkel tuschteckning – hink, trasa, borste. Och på baksidan, en torrt informativ text om Maja Ekelöf, städerskan och fembarnsmamman som 1970 överraskade litteratursverige med sin rapportbok (nej, inte roman) om livet som kommunalt anställd städerska i Karlskoga.

Både den bokens enkla formgivning och det gulnade pappret skvallrar om att det här är något från en annan, svunnen tid.

Tidsfärgen är också det första som slår mig när jag börjar läsa. Maja Ekelöf skriver sin rapport från en materiell fattigdom som knappast finns i Sverige längre, och om den finns så ser den åtminstone annorlunda ut. Hennes totala årsinkomst uppgår till 13 000 kronor innan skatt. För att dryga ut hushållskassan plockar hon svamp och bär och väver mattor till vänner och grannar.

Det är ändå precis så att pengarna räcker till mat och kläder. Inte ens till närliggande Örebro har Maja råd att åka, bussbiljetterna kostar för mycket.

Men trots att hon nästan aldrig lämnar Karlskoga är hon mycket engagerad i världshändelserna. Från den lilla transistorradion i köket strömmar under lediga stunder de stora nyheterna emot henne: det allt blodigare Vietnam-kriget, raskravallerna i New York, Sexdagarskriget 1967, Pragvåren 1968 och studentrevolterna i Paris, Rom och London den mytomspunna sommaren 1968.

Maja följer utvecklingen med samma moderliga omsorg som hon ägnar sina fem barn. Har det dödats ovanligt många i Vietnam är hon nedstämd i flera dagar. Och både Johnson och Nixon uppfattar hon som sina personliga fiender. Det är nästan som om de bodde i Karlskoga.

Engagemanget utmynnar i skrivande. Maja lånar (köpa kan hon inte) en skrivmaskin och skriver med tilltagande frenesi om allt hon ser omkring sig. Först rimmade dikter för byrålådan, sedan insändare i Karlskoga Tidning, därefter dagbok i tidningen Vi och till sist – som ett bidrag till Rabén & Sjögrens romantävling – det som ska bli ”Rapport från en skurhink”, eller ”Jag har torkat nog många golv”, som hon först tänker sig att boken ska heta.

I stort sett allt Maja Ekelöf skriver är politiskt, oavsett om det handlar om usla städerskelöner eller Têt-offensiven i Vietnam. Hon deklarerar stolt att ”i mitt innersta är jag kommunist” och en eftermiddag i november 1968 är hon en av blott fjorton personer i Karlskoga som demonstrerar mot Vietnam-kriget.

I sin dagbok skriver hon sedan om NAPALM och GIFTGAS just så, med versaler. Det är en tid då FNL-rörelsen engagerar allt fler. Med de allt starkare mediernas hjälp har världen blivit global; rörliga bilder från krig och revolter strömmar in i vardagsrum i alla länder.

Men Maja Ekelöf lyssnar inte bara på radio och ser på tv – framför allt läser hon böcker. Mest manliga författare som Jan Myrdal, Albert Camus, Ivar Lo-Johansson och Harry Martinson.

Maja Ekelöf är en intellektuell städerska, en självlärd med närmast osläcklig kunskapstörst.

Likväl plågas hon ständigt av dåligt självförtroende, det enkla ursprunget och städjobbets låga status följer henne vart hon än går.

”Jag fick alldeles för högt betyg”, urskuldar hon sig när hon sig när hon på kvällstid kompletterar sin sexåriga folkskola.

”Rapport från en skurhink” är – även nu, 38 år senare – en skakande men fortfarande vital gestaltning av hur det är att leva längst ner i ett klassamhälle. Men Maja Ekelöf tar sig aldrig riktigt ur sitt underläge, sitt skrivande till trots. Hon blir kvar i Karlskoga och det blir bara en bok till, ”Brev” (1972), en brevväxling med en fånge på Kumla-bunkern.

Jag kan inte låta bli att undra om en debut som ”Rapport från en skurhink” skulle vara möjlig 2008. Finns det ens städerskor – eller lokalvårdare, som det så förskönande heter idag – som skriver böcker i Sverige?

Det gör det kanske, men i så fall blir de refuserade, åtminstone av de stora förlagen.

Nästan alla debutanter som ges ut i dag är akademiker som bor i någon av de tre storstäderna. Litteraturen har blivit en exklusivt storstadsurban medelklassangelägenhet.

Behovet av en ny skurhinksrapport är således större än någonsin. n

Annons
Annons