Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Rätt ska vara rätt!

+
Läs senare
/

I nya boken ”Den bruna maten” säger sig författarna berätta sanningen om 70-talet kokkonst.

Naturligtvis gör de inte det.

De vill bara skoja. Hoho. 2010-talets bullriga nyliberaler kommer att älska dem. I superindividualisternas sköna valfrihetsvärld fnissas åt allt som andas furubord. Till och med det faktum att ruccola och balsamvinägerstreck inte hade gjort sitt intåg i våra svenska kök var vänsterns fel. Ungefär.

Man kan säga att boken berättar en hel del om en populär attityd till 70-talet (skräckblandad fixering) och hur man inte ska skriva historia.

”Den bruna maten” vältrar sig, Filip & Fredrik-style (och är man inte smått less på den?), i de tydligen överjävligt smaklösa och tillkrånglade rätter som den tydligen väldigt progganstrukna medelklassen avnjöt i sina gillestugor.

Allt baserat på ett secondhandfynd som de tre författarna gått igång på – en plastlåda innehållande Mästerkockens legendariska receptkortsregister. Fyndet inspirerade till en blogg (http://denbrunamaten.se) vilken nu vidareförädlats till (kok)bok.

Matrecepten verkar dock mest vara en ursäkt för att driva med vänsteråsikter i största allmänhet. De är (fniss) lika daterade som Kumminpäron med keso (fniss).

Det är sant att vi var taffliga på sallad på 70-talet. Att vi kokade sönder broccolin, mest hade vitpeppar i kryddhyllan och åt pizza för första gången.

Det är sant att vi jämförde priser, gärna sparade rester, och att det puttrade kollektiva chili con carnegrytor i studentkorridorerna.

”Det hade med politik att göra. Lyx var ett fult ord för många”, säger bokens anlitade expertkockkommentator från 70-talet.

Men nja. Jag tror författarna grovt överskattar kommunisternas inflytande i de villakvarter där man testade piffig bjudmat efter Mästerkockens receptkort.

Däremot präglades troligen hushållen såväl som kokkonsten fortfarande av en bondetradition där man inte slösade och var av nöden misstänksam mot att bli lurad av handlaren, och fortfarande bar på ovärderlig kunskap om hur inälvsmat skulle tillvaratas.

Mat var något nödvändigt, inte tv-underhållning, men man försökte ändå göra mirakel med de råvaror som fanns till hands. Och att vara öppen för influenser utifrån. Surdeg är inte så nytt som samtidens egohjärnor tror, fast tidigare generationer hade förstås inte råd att förvara den på hotell. Även yoghurtsvampen var en kultur som 70-talets matlagare odlade med intresse. Och så skulle man ju kunna tycka att det var tur att vi började läsa innehållsförteckningar och ifrågasätta mystiska tillsatser.

Framtiden kommer att fnissa precis lika hysteriskt åt waynes-cookies, sweet chilisåser, sushi-amatörer och grillad foccacia-tyranni.

Men visst ja, Familjen Bruun, författarpseudonymen bakom ”Den bruna maten”, ägnar sig inte åt tankeverksamhet. De gillar bara att höra sin egen sköna jargong. De plockar ut skräckrecepten (det ser ut som om man fått en hudsjukdom på tallriken) som passar syftet.

Eventuella läsare av deras bok riskerar att bli historielösa förutom tvivelaktigt underhållna. Jag vill därför passa på att informera om vindruvor i mockagrädde samt varm macka krönt av äggvitefluff och solig gula. Hittills oöverträffade paradrätter ur 70-talets receptbank. Rätt ska vara rätt.

Fotnot. ”Den bruna maten” av Jonas Alvunger, Elin Berg, Petter Inedahl kommer ut på Galago förlag.

Annons
Annons
Annons