Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

RECENSION: Mäktig Mozart fyllde Valbo kyrka

/
  • De samlade körerna tillsammans med solister och Sandvikens symfoniorkester gjorde Mozarts Requiem till en nästan överväldigande upplevelse i Valbo kyrka på lördagskvällen.
  • Mozarts berömda dödsmässa framfördes av medlemmar från fem lokala körer i Valbo och Sandviken under helgen.

Annons

Överfyllda parkeringar, bilar på åkrar i närheten, fullt till sista plats i kyrkan och många som inte ens kom in. Mozarts Requiem i Valbo kyrka lockade storpublik på lördagskvällen. Inte så konstigt egentligen.

Mozart är populär och hans Requiem ett sådant där verk som de flesta känner till och som dyker upp som musik i filmer och i olika sammanhang. Och, inte minst, här fanns flera av de lokala körerna samlade. Ett snabbt överslag visade på mer än 75 sångare.

Direkt slås man av kraften i den stora kören. Rösterna fyller kyrkrummet och omsluter oss i publiken. Som att stå vid en strand och låta våg efter våg skölja över en. Ett kort soloparti från sopranen Ida Norrlund Wennerberg, som imponerar kvällen igenom, ger lite andrum innan nästa våg kommer.

Mozart fick sommaren 1791 uppdraget att skriva ett requiem, eller dödsmässa om man så vill, åt greve von Walsegg. När Mozart själv avled i december var han inte klar med arbetet. Han hade ju under hösten skrivit en massa annat också som operorna Trollflöjten och Titus. Så en hel del orkestrering och i stort sett hela slutet var ogjort. Hur mycket som medarbetaren Franz Xaver Süssmayr sedan gjorde själv då han sammanställde ”Mozarts Requiem” må de lärda tvista om. Resultatet blev i alla fall ett av körrepertoarens mest framförda och älskade verk.

Det jag slås av under framförandet i Valbo kyrka är intensiteten i musiken. Kanske känns det som att man här skyndar på lite för mycket. Man går helt enkelt på kraft. Vilopunkterna att sjunka in i musiken blir få. Den stillsammare Recordaresatsen ger lite välbehövlig andning med fina insatser från de fyra solisterna. Den kända Lacrimosa griper tag rejält och en annan höjdpunkt är det sista sopransolot i Lux aeterna som talar om barmhärtighet.

Ändå är det mäktigheten, ja nästan ilskan i musiken som fastnar. För trots att texten tala om den eviga vilan och evigt ljus finns inget av accepterande av döden i musiken. Ingen försoning med ödet. Mozart går i närkamp med döden, vill betvinga den.

Kontrasten mot ett annat ofta framfört requiem, Faurés, är tydlig. Där bryter solen in. Det handlar om att komma hem. Samma känsla som en okänd egyptisk diktare gav ord åt för 5000 år sedan:

”Döden är i min åsyn i dag

Som tillfrisknandet efter en sjukdom.

Som att komma ut ur ett stängt rum”

För Mozart är det inte så. Även om orden säger något annat handlar det mer om stor sorg och ilska över att döden redan har kommit. Det genomsyrar musiken och berör oss djupt också 225 år senare. Som den gjorde i Valbo kyrka.

Annons
Annons
Annons